Kapitel 7

Att främja en hållbar utveckling av boende och bebyggelse
Inledning
7.1 I de industrialiserade länderna utsätter städernas konsumtionsmönster det globala ekosystemet för allvarliga påfrestningar samtidigt som bebyggelsen i utvecklingsländerna kräver mer råvaror, energi och ekonomisk utveckling bara för att övervinna grundläggande ekonomiska och sociala problem. På många håll, och särskilt i utvecklingsländerna, försämras människors boendeförhållanden främst som en följd av låga investeringsnivåer inom den sektor som svarar för de övergripande resursbegränsningarna i dessa länder. I de låginkomstländer för vilka det finns aktuell statistik har i genomsnitt endast 5,6 procent av statsutgifterna gått till bostäder, infrastruktur och sociala trygghetssystem och tjänster3 . De internationella bistånds- och finansinstitutionernas satsningar är också små. År 1988 gick till exempel endast en procent av FN-systemets sammanlagda biståndsfinansierade utbetalningar till bosättningar4 och år 1991, uppgick Världsbankens och Internationella utvecklingsfondens (IDA:s) samlade utlåning till tätortsutveckling, vattenförsörjning och avloppsanläggningar5 till endast 5,5 resp. 5,4 procent av den totala utlåningen.
7.2 Å andra sidan framgår det av tillgänglig information att tekniska samarbetsprojekt inom bostads- och byggnadssektorn genererar betydande offentliga och privata investeringar. Så genererade t.ex. varje dollar som UNDP bidrog med till tekniskt samarbete inom bostadsområdet 1988 till följdinvesteringar på 122$, vilket är den högsta siffran bland UNDP:s samtliga biståndssektorer6 .
7.3 Detta är grunden för den "självhjälpsinställning" som förespråkats inom boende- och bebyggelsesektorn. Yttre bistånd kommer att bidra till att generera de inre resurser som krävs för att förbättra alla människors levnads- och arbetsmiljö fram till år 2000 och däribland också det stigande antalet arbetslösa: den "inkomstlösa gruppen". Samtidigt måste alla länder vara klara över stadsutvecklingens miljökonsekvenser, vilka måste angripas på ett samlat sätt och med hög prioritet för behoven hos städernas och landsbygdens fattiga, de arbetslösa och det växande antalet människor utan någon inkomstkälla.

Mål för boende- och bebyggelsesektorn
7.4 Det övergripande målet för boende- och bebyggelsesektorn är att förbättra boendets sociala, ekonomiska och miljömässiga kvalitet och alla människors livs- och arbetsmiljö - särskilt de fattiga i städerna och på landsbygden. En sådan förbättring bör ske genom tekniska samarbetsprojekt, samverkan mellan de offentliga, privata och lokala sektorerna samt lokala gruppers och särskilda intressegruppers (kvinnor, ursprungsbefolkning, äldre och handikappade) delaktighet i beslutsprocessen. Denna inriktning bör vara kärnan i de nationella bostadsstrategierna. När länderna utvecklar dessa strategier behöver de prioritera bland de åtta programområdena i detta dokument i enlighet med sina egna nationella planer och mål och med full hänsyn tagen till sina sociala och kulturella möjligheter. Dessutom bör länderna vidta lämpliga åtgärder för att följa dessa strategiers verkan på marginaliserade och eftersatta grupper och med särskild hänsyn till kvinnornas behov.
7.5 De programområden som omfattas av detta kapitel är:

  1. Att ge tillfredsställande boende åt alla

  2. Att förbättra förvaltningen och skötseln av bostäder

  3. Att främja en hållbar och långsiktig planering och förvaltning av markanvändningen

  4. Att främja ett samlat utbud av infrastrukturmiljö: vatten, sanitet, avlopp, hantering av riskavfall och fast avfall

  5. Att främja varaktiga energi- och transportsystem i tätorter

  6. Att främja bostadsplanering och förvaltning i områden som ofta drabbas av naturkatastrofer

  7. Att främja hållbar och långsiktig byggnadsindustriverksamhet

  8. Att främja kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad för boende- och bebyggelseutveckling

Programområden

A. Att ge tillfredsställande boende åt alla

Bakgrund
7.6 Att ha tillgång till ett säkert och hälsosamt boende är av avgörande betydelse för människors fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska välbefinnande och bör vara en grundläggande del i nationella och internationella åtgärder. Rätten till en tillfredsställande bostad som en grundläggande mänsklig rättighet finns inskriven i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och den internationella konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Trots detta beräknas för närvarande minst en miljard människor sakna en säker och hälsosam bostad och om inga verksamma åtgärder vidtas kommer detta antal att öka dramatiskt under slutet av detta århundrade och därefter.
7.7 Ett betydande världsomspännande program för att möta detta problem är den globala strategin för bostäder åt alla till år 2000 som antogs av Generalförsamlingen i december 1988 (resolution 43/181, bilaga). Trots att denna strategi vunnit ett vittomfattande stöd krävs en betydligt högre nivå på det politiska och ekonomiska stödet för att den skall uppnå sitt mål att underlätta för alla att få ett tillfredsställande boende vid slutet av detta århundrade och därefter.

Mål
7.8 Målet är att åstadkomma tillfredsställande boende för snabbt växande befolkningar och för de nu eftersatta fattiga i städerna och på landsbygden genom självhjälpsinställning till boendeutveckling och förbättring som är miljömässigt sund.

Åtgärder
7.9 Följande åtgärder bör vidtas:

  1. Som ett första steg mot målet att "förse alla med en tillfredsställande bostad" bör alla länder vidta omedelbara åtgärder för att förse sina hemlösa fattiga med bostäder, medan de internationella offentliga och finansiella institutionerna bör inleda aktioner för att stödja utvecklingsländernas strävanden att förse de fattiga med bostäder,

  2. alla länder bör anta och/eller förstärka nationella bostadsstrategier med avpassade mål som grundas på principerna och rekommendationerna i den Globala bostadsstrategin till år 2000. Människor bör skyddas i lag mot orättfärdig avhysning från sina hem eller sin jord,

  3. alla länder bör på lämpligt sätt stödja strävandena bland städernas och landsbygdens fattiga, de arbetslösa och den inkomstlösa gruppen att skaffa tak över huvudet genom att anta eller anpassa lagar och författningar så att de underlättar dessa människors tillgång till mark, finansiering och billigt byggmaterial och genom att aktivt stödja en reglering och kvalitetsförbättring av informella bosättningar och stadsslum som en snabbåtgärd och en pragmatisk lösning på bostadsbristen i tätorter,

  4. alla länder bör på lämpligt sätt underlätta för de fattiga i städerna och på landsbygden att finna bostäder, genom att anta och genomföra bostads- och finansieringsprogram och nya, innovativa mekanismer som är anpassade till omständigheterna,

  5. alla länder bör stödja och utveckla miljömässigt samordnade bostadsstrategier på nationell, regional och kommunal nivå genom samverkan mellan de privata, statliga och lokala sektorerna och med stöd av lokala organisationer,

  6. alla länder, och särskilt utvecklingsländerna, bör på lämpligt sätt formulera och genomföra program för att minska följderna av flykten från landsbygden genom att förbättra levnadsförhållandena i landsbygdsområden,

  7. alla länder bör, där så är lämpligt utveckla och genomföra program för omflyttning som angriper de särskilda problem som befolkningar som tvingats flytta har i sina respektive länder,

  8. alla länder bör, där så är lämpligt, dokumentera och övervaka genomförandet av sina nationella bostadsstrategier, bl.a. genom att tillämpa de riktlinjer som antagits av Kommissionen för boende- och bebyggelsefrågor och de bostadsindikatorer för effektiviteten som tas fram gemensamt av FN:s centrum för boende och bebyggelse (Habitat) och Världsbanken,

  9. bilateralt och multilateralt samarbete bör stärkas i syfte att stödja utvecklingsländernas genomförande av sina nationella bostadsstrategier,

  10. globala resultatrapporter som täcker såväl nationella program som de internationella organisationernas och de bilaterala biståndsgivarnas verksamhet bör produceras och spridas vartannat år så som krävs i den Globala strategin för bostäder åt alla år 2000.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning
7.10 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 - 2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta program till cirka 75 miljarder dollar, inklusive cirka 10 miljarder dollar från Världssamfundet som bidrag eller som förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar som inte har granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland även eventuella icke-förmånsvillkor, kommer att bero på bl.a. de särskilda strategier och program regeringarna beslutar om för genomförandet.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument
7.11 Kraven i detta avseende behandlas i vart och ett av de övriga programområdena i detta kapitel.

c) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad
7.12 Industriländerna och finansieringsinstituten bör ge särskilt stöd till utvecklingsländerna för att utveckla självhjälpsinriktning för bostadsförsörjning åt alla, även den inkomstlösa gruppen och för att täcka forskningsinstitutioner och utbildningsverksamhet för myndighetspersonal, fackmän, kommuner och icke-statliga organisationer samt stärka den lokala kompetensen för att utveckla lämpliga tekniska lösningar.

B. Att förbättra förvaltningen och skötseln av bostadsområden

Bakgrund
7.13 Vid sekelskiftet kommer majoriteten av världens befolkning att leva i städer. Även om tätorter, särskilt i utvecklingsländerna, visar många av symptomen på den globala miljö- och utvecklingskrisen, genererar de ändå 60 procent av BNP och kan, om de förvaltas på ett ändamålsenligt sätt, utveckla förmågan att vidmakthålla sin produktivitet, förbättra levnadsförhållandena för sina invånare och förvalta naturresurserna på ett hållbart sätt.
7.14 Vissa storstadsregioner sträcker sig över gränserna för flera politiska och/eller administrativa enheter (regionala och lokala samfälligheter) även om de bildar ett enhetligt stadssystem. I många fall kan denna politiska heterogenitet hindra genomförandet av omfattande miljöförvaltningsprogram.

Mål
7.15 Målen är att säkerställa en hållbart inriktad förvaltning av alla tätortsbildningar, särskilt i utvecklingsländerna, för att öka deras förmåga att förbättra invånarnas levnadsförhållanden, särskilt de marginaliserade och eftersatta, och därigenom bidra till att uppnå de nationella målen för den ekonomiska utvecklingen.

Åtgärder

a) Att förbättra stadsförvaltningen
7.16 En tillgänglig ram för att stärka förvaltningen utgörs av det stadsförvaltningsprogram (UMP) som utarbetats gemensamt av FN:s utvecklingsprogram, Världsbanken och FN:s centrum för boende och bebyggelse (Habitat). Detta är en samordnad global satsning för att bistå utvecklingsländerna i arbetet med stadsförvaltningsfrågor. Dess tillämpning bör utsträckas till att täcka alla berörda länder under perioden 1993 - 2000. Alla länder bör på lämpligt sätt, och i enlighet med nationella planer, mål och prioriteringar och med stöd av represÄBentanter för lokala myndigheter och icke statliga organisationer vidta följande åtgärder på nationell, regional och kommunal nivå med bistånd av relevanta program- och stödorgan:
  1. Anta och tillämpa riktlinjer för stadsförvaltningen inom områdena markanvändning, vård av stadsmiljön, förvaltning av infrastrukturen samt kommunal ekonomi och administration,

  2. påskynda ansträngningarna att minska fattigdomen i städerna genom ett antal åtgärder, bl.a.:

    1. Att skapa sysselsättning för de fattiga i städerna, särskilt kvinnorna, genom att skapa, förbättra och vidmakthålla infrastruktur och tjänster i städerna och genom att stödja ekonomiska aktiviteter inom den fria sektorn, som reparationer, återanvändning, tjänster och handel i liten omfattning,

    2. att ge särskilt stöd till de allra fattigaste i städerna, bl.a. genom tillskapandet av en social infrastruktur som minskar svält och hemlöshet och genom tillskapandet av lämplig kommunal service.

    3. att uppmuntra tillkomsten av inhemska lokalt baserade organisationer, privata frivilligorganisationer och andra former av icke-statliga sammanslutningar som kan bidra till arbetet med att minska fattigdomen och förbättra låginkomstfamiljernas livskvalitet;

  3. Anta nyskapande strategier i stadsplaneringen för att komma till rätta med miljö- och samhällsproblemen genom att:

    1. Minska subventioner till och tillämpa full konstnadstäckning för miljörelaterade och andra tjänster med hög standard (t.ex. vattenförsörjning, sanitet, avfallshantering, vägar, telekommunikationer) som erbjuds områden med högre genomsnittsinkomster,

    2. förbättra infrastrukturen och tjänsteförsörjningen i fattigare stadsområden,

  4. Utveckla lokala strategier för att förbättra livskvaliteten och miljön genom att samordna beslut om markanvändning och markförvaltning, investeringar i de offentliga och privata sektorerna och mobilisering av mänskliga och materiella resurser för att därigenom främja tillkomsten av arbetstillfällen som är miljömässigt sunda och skyddar mänsklig hälsa.

b) Att förbättra städernas datasystem
7.17 Alla länder bör under perioden 1993 - 2000, där så är lämpligt med aktivt stöd av näringslivet, utföra pilotprojekt i utvalda städer med insamling, analys och påföljande spridning av data inklusive miljökonsekvensbedömningar rörande dessa städer på lokal, regional, nationell och internationell nivå, och upprätta behandlingskapacitet för dessa stadsdata7 . FN-organisationer som t.ex. Habitat, UNEP och UNDP kan ge teknisk rådgivning och utforma modeller för sådana databehandlingssystem.

c) Att uppmuntra utvecklingen av medelstora städer
7.18 För att minska trycket på de stora tätorterna i utvecklingsländerna bör program och strategier genomföras som syftar till att utveckla medelstora städer som kan ge arbetstillfällen åt de arbetslösa i landsbygdsområdena och ger stöd åt landsbygdsbaserade ekonomiska aktiviteter, även om en sund stadsförvaltning är grundläggande för att städernas utbredning inte sprider resursförstöringen till ett allt större område och ökar trycket att exploatera friytor, jordbruksmark och grönområden.
7.19 I detta syfte bör alla länder då så är lämpligt granska urbaniseringsprocesser och program för att fastställa miljökonsekvenserna av utbyggnaden och tillämpa planerings- och förvaltningsmetoder som är särskilt anpassade till de växande medelstora städernas behov, resurser och karakteristiska egenskaper. Där så är lämpligt, bör länderna även koncentrera sina verksamheter på sådant som underlättar övergången från landsbygdens livs- och bostadsmönster till städernas och att gynna utvecklingen av småskalig ekonomisk verksamhet, särskilt livsmedelsproduktion, så att inkomstmöjligheter tillskapas lokalt och varor och tjänster kan förmedlas till städernas landsbygdsomgivning.
7.20 Alla städer, särskilt de som präglas av allvarliga och hållbara utvecklingsproblem, bör, i enlighet med nationella lagar och andra författningar, utveckla och stärka program som angriper sådana utvecklingsproblem och leder in utvecklingen på långsiktigt hållbara vägar. Vissa internationella initiativ till stöd för detta arbete, som FN:s centrum för boende- och bebyggelses (Habitat) program för hållbara städer (Sustainable Cities Programme) och Världshälsoorganisationens (WHO) Program för sunda städer, bör intensifieras. Ytterligare initiativ omfattande Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna och bilaterala organ och andra intressenter, särskilt internationella och nationella representanter för de lokala myndigheterna, bör stärkas och samordnas. Enskilda städer bör, där så är lämpligt:
  1. Institutionalisera delaktighetsnormer för en hållbar stadsutveckling som bygger på en fortlöpande dialog mellan dem som är inblandade i stadsutvecklingen (offentlig och privat sektor, lokala organ och grupper), särskilt kvinnor och ursprungsbefolkningar,

  2. förbättra stadsmiljön genom att främja sociala nätverk och miljömedvetande genom delaktighet av lokala grupper och organ vid identifiering av behoven av offentlig service, behov av infrastruktur, försköning och förbättring av allmänna rekreationsområden samt då äldre byggnader, historiska delar och andra kulturellt värdefulla byggnader och konstverk skyddas och/eller restaureras. Dessutom bör program för grönområden sättas i gång för att skapa självbärande utvecklingsverksamheter och såväl formella som informella arbetstillfällen för låginkomsttagare i städerna,

  3. stärka de lokala beslutande organens kapacitet att mer effektivt kunna möta de många utmaningar som förknippas med snabb och sund tätortsutbyggnad genom ett samlat planeringsgrepp som erkänner städernas individuella behov och som grundas på ekologiskt sunda stadsplaneringsprinciper,

  4. delta i internationella "hållbara stadsnätverk" i syfte att utbyta erfarenheter och skaffa fram nationellt och internationellt tekniskt och finansiellt stöd,

  5. främja skapandet av miljömässigt sunda och kulturellt varsamma turistprojekt som en väg att varaktigt utveckla bostadsområden i städerna och på landsbygden, och som en väg att decentralisera tätortsutvecklingen och minska skillnader mellan regioner,

  6. upprätta mekanismer, med stöd av relevanta internationella organ, för att skaffa fram resurser till lokala initiativ för förbättringar av miljökvaliteten,

  7. ge lokala grupper, icke-statliga organisationer och enskilda personer befogenhet att ta på sig ansvaret för att förvalta och förbättra sin närmiljö genom att instrument, tekniker och metoder som bygger på delaktighet ingår som en naturlig del i miljövården,
7.21 Städerna i alla länder, även i industriländerna, bör förstärka sitt inbördes samarbete inom ramen för icke-statliga organisationer som är aktiva inom detta område, som t.ex. Internationella kommunförbundet (IULA), Internationella rådet för lokala miljöinitiativ (ICLEI) och Vänorternas världsförbund (World Federation of Twin Cities).

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning
7.22 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 - 2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka 100 miljarder dollar, inklusive cirka 15 miljarder dollar från Världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar som inte har granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland även eventuella icke-förmånsvillkor, kommer bl.a. att bero på vilka särskilda strategier och program regeringarna kommer att besluta om att genomföra.

b) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad
7.23 Utvecklingsländerna bör, med lämpligt internationellt bistånd, överväga att inrikta sig på utbildning och uppbyggnad av den kader av förvaltningspersonal, tekniker, administratörer och andra betydelsefulla medarbetare som behövs för att framgångsrikt förvalta en sund urbaniseringsutveckling och tillväxt och utrustade med nödvändiga färdigheter för att analysera och tillämpa nyskapande erfarenheter från andra städer. För detta ändamål bör hela skalan av utbildningsmetoder - från formell utbildning till användning av massmedier - utnyttjas liksom även aktivitetspedagogiska "learning by doing"-metoder.
7.24 Utvecklingsländerna bör även främja teknisk forskning och utbildning genom förenade insatser av biståndsgivare, icke-statliga organisationer och det privata näringslivet inom områden som avfallsreduktion, vattenkvalitet, energisparande, säker kemikalieproduktion och mindre miljöförorenande transporter.
7.25 Kapacitetsutvecklande åtgärder som vidtas i alla länder, understödda såsom anges ovan, bör förutom utbildning av enskilda personer och arbetsgrupper även omfatta institutionella arrangemang, administrativa rutiner, kopplingar mellan institutioner, informationsflöden och konsultativa processer.
7.26 Dessutom bör internationella insatser, som t.ex. stadsförvaltningsprogrammet (Urban Management Programme), även i fortsättningen bistå utvecklingsländerna, i samarbete med multilaterala och bilaterala organ, i strävan att utveckla strukturer som bygger på delaktighet genom att mobilisera de mänskliga resurserna inom den privata sektorn, i de icke-statliga organisationerna samt bland de fattiga, särskilt kvinnor och eftersatta grupper.

C. Att främja en långsiktig planering och förvaltning av markanvändningen

Bakgrund
7.27 Tillgång till markresurser är en väsentlig del i levnadssätt som långsiktigt medför ringa påverkan på miljön. Markresurser är grunden för människans livsbetingelser och ger jordbruksmark, energi, vatten och möjligheter till all mänsklig verksamhet. I snabbt växande stadsområden blir det allt svårare att få tillgång till mark genom konflikterna mellan de krav som ställs beträffande industri, bostäder, handel, jordbruk, markägarstrukturer och behovet av friytor. Dessutom förhindrar de stigande markpriserna i städerna de fattiga från att få tillgång till lämplig mark. I landsbygdsområden resulterar ohållbara metoder - som t.ex. den exploatering av olönsam jord och det intrång i skogar och ekologiskt känsliga områden som görs av kommersiella intressen och landsbygdsbefolkningar som saknar mark - i såväl miljöförstöring som minskad avkastning för utarmade nybyggare på landsbygden.

Mål
7.28 Målet är att genom en miljömässigt sund fysisk planering och markanvändning tillgodose markbehoven för alla hushåll och när detta är tillämpligt, tillgång till kommunalt eller kolletivtägd och förvaltad mark. Särskild uppmärksamhet bör ägnas kvinnors behov samt utsprungsbefolkningen av ekonomiska och kulturella skäl.

Åtgärder
7.29 Alla länder bör överväga att, där så är lämpligt, företa en heltäckande nationell markinventering för att kunna upprätta ett markinformationssystem där markresurserna är indelade efter vilken markanvändning som är bäst lämpad samt där miljömässigt känsliga eller katastrofdrabbade områden defi-nieras så att särskilda skyddsåtgärder kan vidtas.
7.30 Som nästa steg bör alla länder överväga att utveckla nationella markanvändningsplaner för att styra utvecklingen och användningen av markresurserna enligt följande:
  1. Att upprätta där så är tillämpligt en ändamålsenlig nationell lagstiftning för att styra genomförandet av nationella program för en miljömässigt sund tätortsutveckling, markanvändning, bostadsförsörjning och en förbättrad styrning av städernas expansion,

  2. att, där så är tilllämpligt, skapa effektiva och tillgängliga marknader för handel med mark, som svarar mot de gemensamma utvecklingsbehoven, genom bl.a. förbättrade fastighetsregistreringssystem och genom att strömlinjeforma procedurer för marktransaktioner,

  3. att utveckla skatteförmåner och kontrollåtgärder för markanvändning, däribland även planlösningar för en mer rationell och miljömässigt sund användning av knappa markresurser,

  4. att uppmuntra samarbete mellan den offentliga, privata och lokala sektorn vid förvaltningen av markresurser för bostadsutvecklingsändamål,

  5. att utveckla lokalt baserade förfaranden för skydd av markresurserna i befintlig bebyggelse i städer och på landsbygd,

  6. att fastställa lämpliga former för markägande som ger trygghet i ägandet för alla markanvändare, särskilt ursprungsbefolkningen, kvinnor, lokala samfälligheter, stadsinvånare med låga inkomster och de fattiga på landsbygden,

  7. att påskynda ansträngningarna att främja den fttiga stads- och landsbygdsbefolkningens tillträde till mark, genom bl.a. kreditprogram för markförvärv och för byggnation/förvärv eller förbättring av säkra och hälsosamma bostäder och infrastrukturella tjänster,

  8. att utveckla, och stödja genomförandet av, en förbättrad markförvaltning som samlat behandlar de potentiellt konkurrerande behoven för jordbruk, industri, transporter, stadsutveckling, grönområden, nationalparker och andra vitala behov,

  9. att skapa förståelse bland beslutsfattarna för de ogynnsamma följderna av oplanerade bosättningar i områden med sårbar miljö och de lämpliga nationella och lokala markanvändnings- och bostadspolitiska åtgärder som krävs för detta ändamål.
7.31 På internationell nivå bör den globala samordningen mellan verksamheter som gäller hushållning med markresurser stärkas med hjälp av de skilda bilaterala och multilaterala organen och programmen, som t.ex. UNDP, FAO, Världsbanken, de regionala utvecklingsbankerna, andra berörda organisationer samt UNDP:s, Världsbankens och FN:s centrum för boende och bebyggelses (Habitat) Stadsförvaltningsprogram. Åtgärder bör också vidtas för att främja tillämplig erfarenhetsöverföring rörande varaktig markhushållning till och mellan utvecklingsländerna.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning
7.32 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 - 2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka tre miljarder dollar, inklusive cirka 300 miljoner dollar från Världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland även eventuella icke-förmånsvillkor, kommer bl.a. att bero på vilka särskilda strategier och program regeringarna kommer att besluta om att genomföra;

b) Vetenskapliga och tekniska instrument
7.33 Alla länder och särskilt utvecklingsländerna bör, ensamma eller i grupper som omfattar en region eller en del av en region, bör ges tillgång till moderna tekniker för förvaltning av markresurser, som t.ex. geografiska informationssystem, satellitfotografering/satellitbilder och andra tekniker för fjärranalys.

c) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad
7.34 Miljöinriktad utbildningsverksamhet inom långsiktig markresursplanering och -förvaltning bör bedrivas i alla länder och utvecklingsländerna bör därvid få internationellt stöd och bistånd av biståndsorgan för att:
  1. Stärka de nationella, regionala och lokala forsknings- och utbildningsinstitutionernas kapacitet att ge formell utbildning för tekniker och yrkesmän inom markförvaltning,

  2. underlätta översynen av organisationen i ministerier och myndigheter som ansvarar för markfrågor så att effektivare mekanismer för förvaltningen av markresurserna kan utvecklas samt regelbundet anordna intern vidareutbildning för chefer och personal så att de får kännedom om de senaste teknikerna inom markresursförvaltning,

  3. där så är tillämpligt, förse dessa organ med modern utrustning som t.ex. datorhårdvara och -mjuk-vara samt lantmäteriutrustning,

  4. förstärka existerande program och främja ett internationellt och interregionalt informations- och erfarenhetsutbyte inom markförvaltning genom att upprätta sammanslutningar för specialister inom markförvaltningsvetenskaper och genom att anordna verksamheter i anslutning till detta, t.ex. workshops och seminarier.

D Att främja samlade åtgärder för denmiljöpåverkande infrastrukturen: vatten, sanitet, avlopp, hantering av riskavfall och fast avfall

Bakgrund
7.35 En långsiktigt hållbar stadsutveckling definieras genom ett stort antal parametrar som berör tillgång till vattenförsörjning, luftens kvalitet och tillgängligheten av en miljöinfrastruktur för sanitet och avfallshantering. Som en funktion av befolkningstätheten ger en välförvaltad tätort unika möjligheter att tillhandahålla en hållbar miljöinfrastruktur genom en anpassad prispolitik, utbildningsprogram och rättvisa tillträdesprinciper som är ekonomiskt och miljömässigt sunda. I de flesta utvecklingsländerna är dock bristerna i eller frånvaron av infrastruktur orsak till utbredd ohälsa och ett stort antal onödiga dödsfall varje år. I dessa länder hotar förhållandena att förvärras på grund av ökande behov som går utöver vad regeringarna har kapacitet att hantera på ett tillfredsställande sätt.
7.36 Ett samlat grepp vad gäller försörjningen av en miljömässigt sund infrastruktur i bostadsområden, särskilt för de fattiga i städerna och på landsbygden, är en investering i en hållbar utveckling som kan medföra förbättrad livskvalitet, produktivitets-tillväxt, förbättrad hälsa och en minskad börda för investeringar i medicinsk behandling och bekämpande av fattigdomen.
7.37 De flesta verksamheter som skulle kunna administreras på ett bättre sätt genom ett samlat angreppssätt behandlas i Agenda 21 i följande kapitel: 6 (Skydda och främja människors hälsa), 9 (Skydd av atmosfären), 18 (Skydd av kvalitet och tillgång på färskvattenresurser: Integrerade strategier för utveckling, styrning och användning av vattenresurserna) och 21 (Miljöanpassad hantering av fast avfall och avloppsvatten).

Mål
7.38 Målet är att säkerställa en ändamålsenlig miljöinfrastruktur i alla bosättningar till år 2025. För att nå detta mål krävs det att alla utvecklingsländer i sina strategier införlivar program för att bygga upp den nödvändiga tekniska, ekonomiska och mänskliga resurskapacitet som behövs för målet att uppnå en bättre samordning mellan infrastruktur- och miljöplanering till år 2000.

Åtgärder
7.39 Alla länder bör kontrollera att infrastrukturen i bostadsområdena är miljöanpassad, utveckla nationella mål för en långsiktigt hållbar avfallshantering och tillämpa miljömässigt sunda tekniker så att miljön, människors hälsa och livskvaliteten skyddas. Med bistånd av bilaterala och multilaterala organ bör en förstärkning ske av infrastrukturen i bostadsområdena och miljöprogram stärkas som syftar till ett samlat grepp inom bostadssektorn i fråga om planering, utveckling, underhåll och förvaltning av den miljöpåverkande infrastrukturen (vattenförsörjning, sanitet, dränering, hantering av fast avfall). Samordningen bör också förstärkas mellan dessa organ med biträde av internationella och nationella representanter för de lokala myndigheterna, den privata sektorn och lokala grupper. Alla organ som är engagerade i den infrastrukturella utbyggnaden bör, när så är möjligt, präglas av en kretslopps- eller stadskärnesyn på bebyggelsens omfattande kontroll, tillämpad forskning, kapacitetsuppbyggnad, överförande av ändamålsenliga tekniker och tekniskt samarbete inom programmens områden.
7.40 Utvecklingsländerna bör ges bistånd på nationell och lokal nivå när de inför en samlad lösning för vatten- och energiförsörjning, sanitet, dränering och hantering av det fasta avfallet och de utländska biståndsorganen bör försäkra sig om att denna metod tillämpas, i synnerhet då det gäller förbättring av den miljömässiga infrastrukturen i informell bebyggelse genom regler och standards som tar hänsyn till levnadsvillkoren och resurserna i de samhällen som skall betjänas.
7.41 Alla länder bör där så är lämpligt tillämpa följande principer för utbyggnaden av den miljömässiga infrastrukturen:
  1. Anta program som i görligaste mån och där detta är möjligt minimerar skadorna på miljön, även om sådana inte kan undvikas,

  2. tillförsäkra att berörda beslut föregås av miljökonsekvensutredningar och att kostnaderna för de eventuella ekologiska konsekvenserna också beaktas,

  3. främja en utveckling som överensstämmer med inhemsk tradition och använda tekniker som är anpassade till de lokala förhållandena,

  4. främja program som ger kostnadstäckning för de infrastrturella tjänsterna samtidigt som behovet att finna lämpliga lösningar (inklusive genom subventioner) erkänns för att ge alla hushåll basservice,

  5. om miljöproblem påverkar flera samhällen bör samordnade lösningar sökas.
7.42 Spridning av information ur existerande program bland bör underlättas och främjas bland berörda länder och lokala institutioner.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning
7.43 Konferenssekretariatet har uppskattat de flesta av kostnaderna för att genomföra åtgärderna i detta program i andra kapitel. Sekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 - 2000) för det tekniska biståndet från Världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter till cirka 50 miljoner dollar. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland även icke-koncessionella villkor, kommer bl.a. att bero på vilka särskilda strategier och program regeringarna kommer att besluta om att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument
7.44 De vetenskapliga och tekniska instrumenten inom de olika programmen bör samordnas så långt detta är möjligt och bör:
  1. Intensifiera forskningen inom området integrerade lösningar för infrastrukturella miljöprogram och projekt som bygger på kostnads/intäktsanalys och samlad miljöpåverkan,

  2. främja metoder för att fastställa verklig efterfrågan som använder miljö- och utvecklingsdata vid valet av teknik.

c) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad
7.45 Alla länder bör, med bistånd och stöd av biståndsgivande organ, och där så är tillämpligt genomföra utbildningsprogram och program för folklig delaktighet som syftar till att:
  1. Öka medvetenheten om medlen, metoderna och fördelarna av att skapa infrastrukturella miljöanläggningar särskilt bland ursprungsbefolkningen, kvinnorna, låginkomstgrupperna och de fattiga,

  2. skapa en specialistkader med den kompetens som behövs inom planering av integrerad infrastrukturell service och inom underhåll av resurseffektiva, miljömässigt sunda och socialt acceptabla system,

  3. stärka de lokala myndigheternas och administratörernas institutionella kapacitet att tillhandahålla en integrerad och ändamålsenlig infrastrukturell service i samarbete med lokala grupper och den privata sektorn,

  4. anta lämpliga rätts- och regleringsinstrument, även stödåtgärder, för att utsträcka fördelarna med en ändamålsenlig och överkomlig infrastruktur på miljöområdet till befolkningsgrupper som nu inte omfattas av detta, särskilt de fattiga.

E. Att främja varaktiga energi- och transportsystem i tätorter

Bakgrund
7.46 Större delen av den kommersiella och icke-kommersiella energi som produceras idag används i och för bebyggelse och en betydande procentuell andel används inom hushållssektorn. Utvecklingsländerna står för närvarande inför behovet att öka sin energiproduktion för att påskynda utvecklingen och öka sina medborgares levnadsstandard men samtidigt också minska produktionskostnaderna för energin och den förorening som har samband med den. Att öka effektiviteten i energianvändningen så att de förorenande effekterna reduceras och att främja användningen av förnybara energikällor måste ges prioritet i all verksamhet för att skydda städernas miljö.
7.47 Industriländerna, som är de största energikonsumenterna, ställs inför behovet av energiplanering och energihushållning och behöver gynna förnybara och alternativa energikällor samt utvärdera kostnaden över tiden hos de nuvarande systemen och metoderna som har till följd att många stadsområden lider av kännbara problem med luftkvaliteten hänförliga till ozon, partiklar och koloxid. Orsakerna är till stor del bristande teknisk anpassning och en ökande bränslekonsumtion som orsakas av ineffektivitet, höga demografiska och industriella koncentrationer och en snabb expansion av antalet motorfordon.
7.48 Transporter svarar för cirka 30 procent av den kommersiella energikonsumtionen och cirka 60 procent av den samlade globala konsumtionen av flytande petroleum. I utvecklingsländerna skapar en snabb motorisering och otillräckliga investeringar i städernas trafikplanering, tillsyn och infrastruktur ökande problem i fråga om olyckor och skador, försämrad hälsa, buller, överbelastning och produktivitetsförluster som har likheter med vad som förekommer i många industriländer. Alla dessa problem drabbar hårt befolkningen i städerna, särskilt grupper med låga eller inga inkomster.

Mål
7.49 Målen är att öka tillgången till energieffektivare teknik och alternativa/förnybara energikällor i bebyggda områden och att minska negativa verkningar som energiproduktion och -användning har på miljön och människors hälsa.

Åtgärder
7.50 De viktigaste åtgärderna inom detta programområde ingår i följande avsnitt av Agenda 21: kapitel 9 (Skydd av atmosfären), programområde B, delprogram 1, energiutveckling, effektivitet och konsumtion, och delprogram 2, transporter.
7.51 I ett samlat grepp om bostads- och bebyggelseutvecklingen bör ingå främjandet av en hållbar energiutveckling i alla länder, enligt följande:
  1. Utvecklingsländerna, i synnerhet, och de bilaterala biståndsgivarna bör:

    1. Formulera nationella åtgärdsprogram för att främja och stödja återplantering av skog och skogstillväxt för att kunna långsiktigt tillgodose bioenergibehovet hos låginkomstgrupperna i städerna och hos de fattiga på landsbygden, särskilt kvinnor och barn,

    2. utforma nationella åtgärdsprogram för att gynna en samordnad utveckling av energisparandet och förnybara energitekniker, särskilt för användning av sol, vatten, vind och biomassa,

    3. främja en långtgående spridning och en kommersialisering av tekniker som använder förnybar energi genom lämpliga åtgärder, bl.a. genom styrmedel och metoder för teknologiöverföring,

    4. genomföra informations- och utbildningsprogram som riktas till tillverkare och användare i syfte att främja energisparande tekniker och energieffektiv utrustning.

  2. De internationella organisationerna bör:

    1. Stödja utvecklingsländernas genomförande av nationella energiprogram för att uppnå en utbredd användning av energisparande tekniker och tekniker som använder förnybara energikällor, särskilt sol, vind, biomassa och vatten;

    2. tillhandahålla forsknings- och utvecklingsresultat så att verkningsgraden kan ökas vid energianvändning i bostäder,
7.52 Att främja effektiva och miljömässigt sunda transportsystem i städerna bör i alla länder vara den övergripande utgångspunkten i transportplanering och -administration. I detta syfte bör alla länder:
  1. Integrera markanvändning och transportplanering så att utvecklingsmönster som minskar transportbehoven främjas,

  2. anta program för stadstransporterna som gynnar högt utnyttjade kollektivtransporter i respektive länder i tillämpliga delar,

  3. uppmuntra icke-motoriserade transportsätt genom att tillhandahålla säkra cykelvägar och gångvägar i stads- och förstadscentra i respektive länder, i tillämpliga delar,

  4. ägna särskild uppmärksamhet åt en effektiv trafikadministration, en effektiv drift av kollektivtrafiken och underhåll av transportinfrastrukturen,

  5. främja informationsutbytet mellan länder och representanter för lokalområden och stadsområden,

  6. ompröva de nuvarande konsumtions- och produktionsmönstren så att användningen av energi och nationella resurser minskas.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning
7.53 Konferenssekretariatet har uppskattat kostnaden för att genomföra åtgärderna i detta program i kapitel 9 (Skydd av atmosfären).

b) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad
7.54 För att förbättra yrkeskunnandet hos energiverks-och transportpersonal samt på institutionerna bör alla länder där så är tillämpligt:
  1. Anordna utbildning på arbetstid och på annat sätt för regeringstjänstemän, planerare, trafikingenjörer och chefer inom energi- och transportsektorerna,

  2. öka medvetenheten hos allmänheten om transport- och resebeteendets verkningar på miljön genom kampanjer i massmedierna samt stöd för initiativ från icke-statliga och lokala grupper som främjar användningen av icke-motordriven transport, samåkning och förbättrade trafiksäkerhetsåtgärder,

  3. stärka regionala, nationella, delstatliga och privata institutioner som ger utbildning för energisektorn och inom trafikplanering och -administration.

F. Att främja bostadsplanering och -förvaltning i områden som ofta drabbas av naturkatastrofer

Bakgrund
7.55 Naturkatastrofer orsakar förlust av människoliv, störningar i den ekonomiska verksamheten och i produktiviteten i städerna - särskilt för de mycket känsliga låginkomstgrupperna - och skador på miljön, som t.ex. förlust av bördig jordbruksmark och förorening av vattenresurserna och de kan leda till betydande omflyttningar av befolkningen. Under de två senaste decennierna uppskattas de ha orsakat omkring tre miljoner dödsfall och har påverkat 800 miljoner människor. De samlade ekonomiska förlusterna i hela världen har av FN:s katastrofhjälpskoordinators sekretariat uppskattats ligga mellan 30 och 50 miljarder dollar per år8 .
7.56 Generalförsamlingen förklarade i resolution 44/236 90-talet som det internationella decenniet för minskning av naturkatastroferna. Målen för decenniet9 har relevans för målen inom detta programområde.
7.57 Dessutom finns det ett brådskande behov att söka förhindra och minska katastrofer som orsakas av människor och/eller katastrofer som orsakas av, bl.a., industrier, osäker kärnkraftsproduktion och giftigt avfall (se kapitel 6 i Agenda 21, Skydd och förbättring av villkoren för människors hälsa).

Mål
7.58 Målet är att göra det möjligt för alla länder, särskilt de som ofta drabbas av naturkatastrofer, att lindra skadeverkningarna av naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människor på bostäder och annan bebyggelse, nationella ekonomier och miljön.

Åtgärder
7.59 Tre skilda verksamhetsområden ingår i detta programområde, nämligen utvecklandet av en "säkerhetskultur", katastrofplanering och återuppbyggnad efter katastrofer.

a) Att utveckla en säkerhetskultur
7.60 För att främja en "säkerhetskultur" i alla länder, särskilt de som ofta drabbas av naturkatastrofer, bör följande åtgärder vidtas:
  1. Upprätta nationella och lokala studier av naturen och förekomsten av naturkatastrofer, dessas verkningar på människor och ekonomisk verksamhet, följderna av olämplig byggteknik och markanvändning i katastrofdrabbade områden och de sociala och ekonomiska fördelarna med katastrofplanering,

  2. landsomfattande och lokala kampanjer för att skapa medvetenhet skall genomföras i alla tillgängliga medier och förvandla den kunskap som vunnits genom åtgärderna i punkt (a) till information som lätt kan förstås av allmänheten och de befolkningsgrupper som är direkt riskexponerade,

  3. system för tidig varning skall förstärkas och/eller utvecklas globalt, multinationellt, nationellt och lokalt för att uppmärksamma befolkningen på överhängande katastrofer,

  4. områden med potentiella risker för miljökatastrofer som orsakas av industrin skall identifieras på nationell och internationell nivå och strategier tillämpas som syftar till att restaurera dessa områ-den, bl.a. genom att:

    1. Omstrukturera de ekonomiska verksamheterna och främja nya arbetstillfällen inom miljömässigt sunda sektorer,

    2. främja ett nära samarbete mellan regeringar och de lokala myndigheter och grupper samt icke-statliga organisationer och privat affärsliv,

    3. utveckla och sätta i kraft stränga normer för miljökontroll.

b) Att utveckla katastrofplanering
7.61 Katastrofplanering bör utgöra en integrerad del i boende- och bebyggelseplaneringen i alla länder. Följande skall ingå:
  1. En allriskforskning om bebyggelsens och dess infrastrukturs risker och sårbarhet skall genomföras som även omfattar vatten och avlopp samt kommunikations-och transportnät, eftersom ett slag av riskreduktion kan öka sårbarheten för andra riskfaktorer (så är t.ex. jordbävningsresistenta trähus sårbarare för stormvindar),

  2. metoder för att fastställa risker och sårbarhet inom särskilda bebyggelseområden skall utvecklas och risk- och sårbarhetsreduktion skall införlivas i planerings- och förvaltningsprocessen för bostadssektorn,

  3. ny utveckling och bebyggelse som har brister skall omdirigeras till icke-katastrofdrabbade områden,

  4. riktlinjer skall utarbetas för lokalisering, utformning och verksamhet i fråga om industrier och verksamhet med potentiella risker,

  5. instrument (juridiska, ekonomiska o.s.v.) skall utvecklas för att uppmuntra en katastrofkänslig utveckling och som även innefattar medel för att säkerställa att begränsningar i utbyggnaden inte drabbar ägarna eller att alternativa kompensationsmetoder ingår,

  6. informationen om katastrofresistenta byggmaterial och byggmetoder för byggnader och anläggningar skall ytterligare utvecklas och spridas,

  7. utbildningsprogram för entreprenörer och byggare om katastrofresistenta byggmetoder skall utvecklas. Vissa program bör särskilt riktas till små företag som står för den absolut största delen av byggandet av bostadshus och mindre byggnader i utvecklingsländerna samt till människorna på landsbygden som bygger sina hus själva,

  8. utbildningsprogram för räddningsledare, icke-statliga organisationer och lokala grupper skall utformas och täcka alla aspekter av katastroflindring, även efterforskning och räddningsverksamhet i städer, nödkommunikationer, förvarningstekniker och katastrofplanering,

  9. förfaranden och metoder skall utvecklas för att göra det möjligt för lokala grupper att få information om riskfyllda installationer eller situationer i dessa områden samt underlätta för dem att delta i förvarningsinsatser, åtgärdsinsatser och planer vid katastrofer,

  10. handlingsplaner skall utarbetas för återuppbyggnad av bebyggelsen, särskilt återuppbyggnad av livsviktiga kommunikationer på platsen.

c) Att inleda återuppbyggnaden efter katastrofen och planeringen för en restaurering
7.62 Världssamfundet bör, som en av de viktigaste deltagarna i återuppbyggnads och restaureringsarbetet, säkerställa att de berörda länderna får största möjliga nytta av de medel som ges genom följande åtgärder:
  1. Forskning om tidigare erfarenheter av de sociala och ekonomiska aspekterna av återuppbyggnad efter katastrofer skall utföras och effektiva strategier och riktlinjer skall antas för återuppbyggnaden med särskild inriktning på utvecklingsinriktade strategier vid tilldelningen av knappa återuppbyggnadsresurser samt på de möjligheter som en återuppbyggnad efter en katastrof ger att införa hållbara bebyggelsemönster,

  2. internationella riktlinjer skall utarbetas och spridas för anpassning till nationella och lokala behov,

  3. ländernas regeringars ansträngningar att inleda planering, med stöd av drabbade områden, för återuppbyggnad och restaurering efter en katastrof skall stödjas.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning
7.63 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 - 2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka 50 miljoner dollar från Världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland icke-koncessionella villkor, kommer bl.a. att bero på vilka särskilda strategier och program regeringarna kommer att besluta om att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument
7.64 Vetenskapsmän och ingenjörer som är specialiserade på detta område, såväl i utvecklingsländerna som i industriländerna, bör samarbeta med stads- och regionplanerare och ge grundläggande kunskaper och tillhandahålla medel för att mildra de förluster som beror på katastrofer och på en miljömässigt olämplig utveckling.

c) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad
7.65 Utvecklingsländerna bör genomföra utbildningsprogram om katastrofresistenta byggmetoder för de entreprenörer och byggare som bygger majoriteten av bostäderna i utvecklingsländerna, d.v.s. de små företagen.
7.66 Utbildningsprogram skall erbjudas regeringstjänstemän och planerare samt lokala och icke-statliga institutioner. Dessa program skall täcka alla aspekter på katastroflindring, som t.ex. tekniker för tidig varning samt planering och byggnadsteknik före katastrofer samt återuppbyggnad och restaurering efter katastrofer.

G. Att främja en hållbar verksamhet inom byggnadsindustrin

Bakgrund
7.67 Verksamheten inom byggnadssektorn är av vital betydelse för att uppnå målen för den nationella socio-ekonomiska utvecklingen: att sörja för bostäder, infrastruktur och sysselsättning. Den kan dock bli en betydande källa till miljöskador genom utarmning av naturresurserna, skador på känsliga ekozoner, kemiska föroreningar och användning av byggmaterial som är skadliga för människors hälsa.

Mål
7.68 Målen är dels att införa program och tekniker och ett informationsutbyte om dessa som gör det möjligt för byggsektorn att uppfylla målen för boende- och bebyggelseutvecklingen utan skadliga bieffekter på människors hälsa och biosfären, dels att förbättra byggsektorns sysselsättningsskapande förmåga. Regeringarna bör verka i nära samarbete med den privata sektorn för att nå dessa mål.

Åtgärder
7.69 Alla länder bör, där så är lämpligt och i enlighet med sin planering och sina nationella mål och prioriteringar:
  1. Upprätta och stärka en inhemsk byggmaterialindustri som i största möjliga utsträckning bygger på lokalt tillgängliga naturresurser,

  2. utforma program för att öka användningen av lokala material inom byggsektorn genom ökat tekniskt stöd och incitament för att öka kapaciteten och den ekonomiska bärkraften hos småskaliga och informella verksamheter som använder sådana material och traditionella byggnadstekniker,

  3. anta standarder och andra regleringsåtgärder som främjar en ökad användning av energieffektiva konstruktioner och tekniker och ett varaktigt hållbart utnyttjande av naturresurserna på ett ekonomiskt och miljömässigt lämpligt sätt,

  4. utforma lämpliga markanvändningsprogram och införa planregler som särskilt syftar till att skydda ekologiskt känsliga områden mot fysiskt sönderfall på grund av byggen eller därmed sammanhängande verksamheter,

  5. främja användningen av arbetskraftsintensiva bygg- och underhållstekniker som skapar sysselsättning inom byggsektorn för den undersysselsatta arbetskraft som finns i de flesta storstäder och samtidigt främjar en utveckling av yrkeskunnandet inom byggsektorn,

  6. utforma program och metoder för att nå den informella sektorn och självbyggarna genom att anta åtgärder som gör byggmaterial ekonomiskt överkomligare för de fattiga i städerna och på landsbygden, bl.a. genom kreditlösningar och storuppköp av byggmaterial för vidareförsäljning till småskaliga byggföretag och lokala grupper.
7.70 Alla länder bör:
  1. Främja ett fritt informationsutbyte om samtliga miljö- och hälsoaspekter på byggandet, inklusive utveckling och spridning av databaser som registrerar skadliga miljöeffekter hos byggmaterial genom samarbete mellan den privata och den offentliga sektorn,

  2. främja utveckling och spridning av databaser som registrerar skadliga miljöeffekter och verkningar på hälsan hos byggmaterial samt införa lagstiftning och ekonomiska incitament för att främja återvinning av energiintensiva material inom byggnadsindustrin samt tillvaratagande av energiförluster i produktionsmetoderna för byggmaterial,

  3. främja användningen av ekonomiska instrument, som t.ex. produktavgifter, för att motverka användningen av byggmaterial och andra byggprodukter som skapar miljöföroreningar under sin livscykel,

  4. främja informationsutbyte och överförande av lämpliga tekniker mellan alla länder - varvid utvecklingsländerna ägnas särskild uppmärksamhet - i fråga om resurshushållning inom byggbranschen, särskilt då det gäller icke-förnybara resurser,

  5. främja forskningen inom byggindustrin och angränsande verksamheter och upprätta och stärka institutioner inom denna sektor.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning
7.71 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 - 2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka 40 miljarder dollar, inklusive cirka fyra miljarder dollar från Världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland icke-koncessionella villkor, kommer bl.a. att bero på vilka särskilda strategier och program regeringarna kommer att besluta om att genomföra.

b) Kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnad
7.72 Utvecklingsländerna bör ges internationellt stöd och medel från biståndorgan i arbetet med att utveckla de små entreprenörernas tekniska kapacitet och ledningsförmåga och yrkeskunnandet hos dem som är verksamma inom byggmaterialindustrin och inom byggmaterialkontrollen med hjälp av ett brett spektrum av utbildningsmetoder. Utvecklingsländerna bör även ges bistånd, genom lämpliga former för överförande av teknik, för att utveckla program som gynnar användningen av rena och icke-avfallsspridande tekniker.
7.73 Allmänna utbildningsprogram bör utformas på lämpligt sätt i alla länder för att öka byggarnas medvetenhet om tillgängliga långsiktigt hållbara tekniker.
7.74 De lokala myndigheterna bör verka som banbrytare för att främja en ökad användning av miljövänliga byggmaterial och byggnadstekniker, t.ex. genom att föra en nyskapande upphandlingspolitik.

H. Att främja kunskapsutveckling och kapacitetsuppbyggnaden för enutveckling av boende och bebyggelse

Bakgrund
7.75 Förutom bristande tillgång på experter på bostadsförsörjning, mark- och byggnadsförvaltning, infrastruktur, byggnadsteknik, energi, transporter samt katastrofplanering och återuppbyggnad efter katastrofer finns det tre sektorövergripande brister i fråga om kunskapsutveckling och kompetensuppbyggnad som de flesta länder ställs inför. För det första saknas den självhjälpsmiljö, som skulle kunna integrera resurserna och verksamheterna inom de offentliga, privata och lokala, eller sociala, sektorerna. För det andra är specialistutbildningarna och forskningsinstitutionerna svaga. För det tredje finns det inte tillräcklig kapacitet för teknisk utbildning och biståndsverksamhet för inkomstsvaga samfälligheter, varken i städerna eller på landsbygden.

Mål
7.76 Målet är att förbättra kunskapsutvecklingen och kapacitetsuppbyggnaden i alla länder genom att förstärka kompetensen och kapaciteten hos de personer och institutioner, särskilt hos ursprungsbefolkningen och bland kvinnorna, som medverkar i utvecklingen av boendet och bebyggelsen. I detta avseende bör man beakta ursprungsbefolkningens kulturella sedvanor och dessas förhållande till miljön.

Åtgärder
7.77 Särskilda kunskapsutvecklings- och kapacitetsbyggande åtgärder har införlivats i samtliga programområden i detta kapitel. Generellt bör dock ytterligare steg tas för att förstärka dessa åtgärder. I detta syfte bör alla länder på lämpligt sätt vidta följande åtgärder:
  1. Stärka utvecklingen av de mänskliga resurserna och kapaciteten hos de offentliga institutionerna genom tekniskt bistånd och internationellt samarbete så att en betydande förbättring av effektiviteten i regeringarnas åtgärder kommer att ha uppnåtts år 2000,

  2. skapa en självhjälpsmiljö som stöder samarbetet mellan de offentliga, privata och lokala sektorerna,

  3. erbjuda ökat pedagogiskt och tekniskt stöd till institutioner som anordnar utbildning för tekniker, specialister och administratörer samt för utsedda, valda medlemmar av lokala styrelser samt förvaltningstjänstemän och stärka dessa institutioners kapacitet att tillgodose prioriterade utbildningsbehov, särskilt i fråga om de sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekterna på utvecklingen av boendet och bebyggelsen,

  4. ge direkt stöd till boende- och bebyggelseutvecklingen på lokal nivå, bl.a. genom att:

    1. Stärka och främja program som syftar till att öka medvetenheten om potentialen för kvinnors och ungdomars deltagande i boende och bebyggelseverksamhet,

    2. underlätta samordningen mellan kvinnors, ungdomars, lokala gruppers och icke-statliga organisationers verksamheter i boende- och bebyggelseutvecklingen,

    3. främja forskning om program för kvinnor och andra grupper och utvärdera resultaten i syfte att identifiera flaskhalsar och stödbehov

  5. främja införlivandet av en integrerad miljöhushållning i det allmänna politiska arbetet på det lokala planet.
7.78 Såväl internationella som icke-statliga organisationer bör stödja de ovan nämnda verksamheterna, bl.a. genom att stärka utbildningsinstitutioner i regiondelar, tillhandahålla aktuellt utbildningsmaterial och sprida resultaten av framgångsrika kunskaps- och kapacitetsbyggande aktiviteter, program och projekt.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning
7.79 Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993 - 2000) för att genomföra åtgärderna i detta program till cirka 65 miljoner dollar från Världssamfundet som bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De verkliga kostnaderna och finansiella villkoren, däribland även eventuella icke-förmånsvillkor, kommer bl.a. att bero på vilka särskilda strategier och program regeringarna kommer att besluta om att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska instrument
7.80 Formell utbildning och informella typer av kunskapsutvecklande och kapacitetsbyggande program bör kombineras och elevorienterade pedagogiska metoder, aktuellt utbildningsmaterial och moderna audiovisuella kommunikationssystem skall användas.
  1. Att förbättra varje lands kapacitet att snabbt och effektivt lindra effekterna av naturkatastrofer med särskild inriktning på att bistå utvecklingsländerna med att fastställa potentiella naturkatastrofer och med att upprätta system för tidig varning och katastrofresistenta strukturer då detta behövs,

  2. att utforma lämpliga riktlinjer och strategier för att tillämpa existerande vetenskaplig och teknisk kunskap med beaktande av de kulturella och ekonomiska olikheterna mellan nationerna,

  3. att stödja vetenskapliga och tekniska ansträngningar som syftar till att överbrygga kritiska kunskapsklyftor för att minska förlust av liv och egendom,

  4. att sprida ny och existerande teknisk information med anknytning till åtgärder för bedömning, förutsägelser och lindrande då det gäller naturkatastrofer,

  5. att utveckla metoder för bedömning, förutsägelser, förhindrande och lindrande då det gäller naturkatastrofer genom program för tekniskt bistånd och överförande av teknik, demonstrationsprojekt samt utbildning som anpassats till specifika katastrofer och platser och att utvärdera dessa programs effektivitet.
  1. Inga samlade uppgifter finns tillgängliga för interna utgifter eller officiellt utvecklingsstöd i fråga om boende och bebyggelse. De uppgifter som återfinns Världsbankens rapport om utvecklingen i världen, 1991, och som gäller 16 utvecklingsländer med låga inkomster visar dock centralregeringarnas utgifter för bostäder, utsmyckning och rekreationsområden samt social trygghet år 1989 i genomsnitt uppgick till 5,6 procent, varvid Sri Lanka, som har inlett ett kraftfullt bostadsprogram, hade det högsta procenttalet med 15,1 procent. I de industrialiserade OECD-länderna varierade procenttalen för dessa slag av statsutgifter från lägst 29,3 procent till högst 49,4 procent med ett genomsnitt på 39 procent (Världsbanken, World Development Report, 1991, World Development Indicators, tabell 11, Washington, D.C., 1991).

  2. Se rapporten från Generaldirektoratet för utveckling och internationellt ekonomiskt samarbete som innehåller proliminära statistiska uppgifter om FN-organisationens verksamheter under 1988 (A/44/324E/1989/106/Add.4, annex).

  3. World Bank Annual Report, 1991 (Washington, D.C., 1991).

  4. UNDP, "Reported investment commitments related to UNDP-assisted projects, 1988", tabell 1: "Sectoral distribution of investment commitment in 1988-1989".

  5. Ett pilotprojekt av detta slag, Stadsdataprogrammet (City Data Programme /CDP/) pågår redan inom FN:s centrum för boende och bebyggelse (Habitat) och syftar till att producera, och sprida till de deltagande städerna, mjukvara för datorapplikationer för att lagra, behandla och hämta data om städer för utbyte och spridning lokalt, nationellt och internationellt.

  6. Uppskattningar av FN:s katastrofhjälpskoordinators sekretariat.

  7. Målen för det internationella decenniet för reduktion av naturkatastrofer anges i bilagan till Generalförsamlingens resolution 44/236 och är följande:
Kapitel 6InnehållKapitel 8