Kapitel 37

Nationella mekanismer och internationellt samarbete för kapacitetsutbyggnad
Bakgrund
37.1Ett lands möjligheter att lyckas i sin strävan mot en hållbar utveckling bestäms i hög grad av dess befolknings och institutioners kapacitet samt av de ekologiska och geografiska förhållandena. Kapacitetsuppbyggnad omfattar närmare bestämt landets mänskliga, vetenskapliga, tekniska, organisatoriska, institutionella och resursmässiga kapacitet. Ett grundläggande mål för kapacitetsuppbyggnad är att förbättra förmågan att utvärdera och gripa sig an de avgörande frågorna kring valet av utvecklingspolitik och metoder för genomförande utifrån en förståelse av de miljömässiga möjligheterna och begränsningarna samt av människornas självupplevda behov. Följaktligen har alla länder ett behov av att stärka sin nationella kapacitet.
37.2Att bygga upp den inhemska kapaciteten för att genomföra Agenda 21 kommer att kräva insatser av länderna själva i samarbete med berörda FN-organisationer samt med utvecklade länder. Det internationella samfundet på nationell, subregional och regional nivå, kommuner, icke-statliga organisationer, universitet och forskningscentra, näringslivet och andra privata institutioner och organisationer kan också bidra till dessa insatser. Det är nödvändigt att enskilda länder fastställer prioriteringar och de medel som skall användas för att öka deras kapacitet för att genomföra Agenda 21, med beaktande av deras miljömässiga och ekonomiska behov. Kompetens, kunskaper och tekniskt kunnande på individuell och institutionell nivå är nödvändiga för institutionsuppbyggnad, politisk analys och hantering av utvecklingsfrågorna, inklusive utvärdering av alternativa vägval i syfte att förbättra tillgång till och teknologiöverföring och främja ekonomisk utveckling. Tekniskt samarbete, inklusive samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap, omfattar hela skalan av åtgärder för att utveckla eller stärka förmågan hos individer och grupper. Det bör bidra till att bygga upp kapacitet på lång sikt och behöver hanteras och samordnas av länderna själva. Tekniskt samarbete, inklusive samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap, är effektivt endast om det ligger i linje och hör samman med ett lands egna strategier och prioriteringar på miljö- och utvecklingsområdet och om biståndsorgan och regeringar utformar en förbättrad och konsekvent politik för att stödja denna process.

Mål
37.3De övergripande målen för nationell kapacitetsuppbyggnad inom detta programområde är att utveckla och förbättra nationell och därmed sammanhängande subregional och regional kapacitet och kompetens för en hållbar utveckling med deltagande av de icke-statliga sektorerna. Detta program bör vara till hjälp genom att:

  1. Främja en fortlöpande process byggd på aktivt deltagande för att fastställa landets behov och prioriteringar i samband med genomförandet av Agenda 21 och betona vikten av att utveckla specialistresurser och institutionell kapacitet och förmåga med vederbörligt beaktande av behovet av att på bästa sätt utnyttja befintliga mänskliga resurser och förbättra effektiviteten i befintliga institutioner och icke-statliga organisationer, inklusive vetenskapliga och tekniska institutioner,

  2. ändra inriktningen på och prioriteringar beträffande tekniskt bistånd, inklusive bistånd vad gäller teknologiöverföring och kunskap, med beaktande av de särskilda förhållandena och individuella behoven i mottagarländerna, tillsammans med en förbättrad samordning bland biståndsgivarna till stöd för ländernas egna handlingsprogram. Denna samordning bör även omfatta icke-statliga organisationer och vetenskapliga och tekniska institutioner samt näringslivet, där så är lämpligt,

  3. ändra tidsperspektivet för planering och genomförande av program, utveckla och stärka institutionella strukturer för att öka deras förmåga att klara nya långsiktiga utmaningar snarare än koncentrera på omedelbara problem,

  4. förbättra befintliga internationella multilaterala institutioner med ansvar för miljö och/eller utvecklingsfrågor och ändra institutionernas inriktning för att säkerställa att de har kapacitet för och förmåga att integrera dessa frågor,

  5. förbättra den institutionella kapaciteten och förmågan, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, för att utvärdera miljökonsekvenserna av alla utvecklingsprojekt.
37.4Bl.a. följande särskilda mål uppställs:

  1. Varje land bör sträva efter att så snart som möjligt, helst före utgången av 1994, genomföra en genomgång av sina behov av kapacitetsuppbyggnad vad gäller utformning av nationella strategier för en hållbar utveckling, inklusive kapacitet för att upprätta och genomföra ett eget handlingsprogram knutet till Agenda 21,

  2. Senast 1997 bör FN:s generalsekreterare lägga fram en rapport för generalförsamlingen om genomförandet av en förbättrad politik och förbättrade samordningssystem och förfaranden för att stärka och genomföra program för tekniskt bistånd avseende hållbar utveckling samt de ytterligare åtgärder som behövs för att stärka ett sådant samarbete. Denna rapport bör utarbetas på grundval av information från länder, internationella organisationer, miljö- och utvecklingsinstitutioner, biståndsorgan i givarländerna och icke-statliga samarbetspartners.

Åtgärder

Att skapa nationell enighet och utforma strategier för uppbyggnad av kapacitet för genomförandet av Agenda 21
37.5Som ett viktigt led i den övergripande planeringen bör varje land sträva efter enighet på alla samhällsnivåer om den politik och de program som behövs för kort- och långsiktig uppbyggnad av kapacitet för genomförandet av dess Agenda 21-program. Denna enighet bör vara resultatet av en aktiv dialog mellan berörda intressegrupper och leda till att man fastslår vilka kompetensluckor, vilken institutionell kapacitet, vilka tekniska och vetenskapliga behov och resursbehov som finns för att förbättra kunskaper och administration på miljöområdet i syfte att integrera miljö- och utvecklingsfrågorna. UNDP kan, på begäran av regeringar och i samarbete med berörda fackorgan och andra mellanstatliga och internationella icke-statliga organisationer, medverka vid fastställande av behov av tekniskt bistånd, inklusive behov vad gäller teknologiöverföring och kunskap och utvecklingsbistånd för genomförandet av Agenda 21. Den nationella planeringsprocessen bör, där så är lämpligt, tillsammans med nationella handlingsplaner eller strategier för en hållbar utveckling utgöra ramen för ett sådant samarbete och bistånd. UNDP bör använda och ytterligare förbättra sitt nät av fältkontor och sitt vittgående biståndsmandat för att bistå landet, varvid det bör utnyttja sina erfarenheter av tekniskt samarbete för kapacitetsuppbyggnad på landsnivå och regional nivå och tillvarata den speciella kompetensen hos andra organ, särskilt UNEP, Världsbanken och regionala kommissioner och utvecklingsbanker samt berörda internationella mellanstatliga och icke-statliga organisationer.

Att identifiera nationella resurser för tekniskt samarbete och redan inlämnade framställningar om sådant samarbete, inklusive samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap, inom ramen för sektorstrategier
37.6Länder som önskar inleda tekniskt samarbete, inklusive samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap, med internationella organisationer och givarländernas institutioner bör göra framställningar om detta inom ramen för långsiktiga strategier för kapacitetsuppbyggnad inom olika sektorer. Dessa strategier bör, när så är lämpligt, avse anpassningar av politik, budgetära frågor, samarbete och samordning mellan institutioner, behov av kunskapsutveckling samt behov vad gäller teknisk och vetenskaplig utrustning. De bör omfatta behoven inom den offentliga och den privata sektorn och ha till syfte att stärka program för vetenskaplig utbildning, undervisning och forskning, inklusive utbildning i de utvecklade länderna och stärkande av kunskapscentra i utvecklingsländerna. Länder bör välja ut och stärka en central enhet för att organisera och samordna tekniskt samarbete och knyta denna till processen för fastställande av prioriteringar och resursfördelning.

Att upprätta en mekanism för uppföljning av tekniskt samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap
37.7Givarländer och mottagarländer, FN-systemets organisationer och institutioner och internationella offentliga och privata organisationer bör följa upp utvecklingen av samarbetsprocessen vad gäller tekniskt samarbete, inklusive teknologiöverföring och kunskap, som avser hållbar utveckling. För att underlätta denna process kan generalsekreteraren, med beaktande av det arbete som har utförts av UNDP och andra organisationer inför FN:s konferens om miljö och utveckling, inleda samråd med utvecklingsländer, regionala organisationer, FN-systemets organisationer och institutioner, inklusive regionala kommissioner och multilaterala och bilaterala bistånds- och miljöorgan, i syfte att ytterligare stärka länders inhemska kapacitet och förbättra tekniskt samarbete, inklusive samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap. En uppföljning bör ske på följande punkter:

  1. Utvärdering av befintlig kapacitet för hantering av miljö- och utvecklingsfrågor, inklusive teknisk, teknologisk och institutionell kapacitet och resurser för att utreda utvecklingsprojekts miljökonsekvenser; utvärdering av förmågan att tillgodose behovet av tekniskt samarbete, inklusive samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap, som uppstår till följd av Agenda 21 och konventionerna om klimatförändring och biologisk mångfald,

  2. utvärdering av i vad mån den befintliga verksamheten inom tekniskt samarbete, inklusive samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap, bidrar till att stärka och bygga upp den nationella kapaciteten för integrerad hantering av miljö- och utvecklingsfrågor; utvärdering av metoder för att förbättra kvaliteten i det internationella tekniska samarbetet, inklusive samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap,

  3. en strategi för att ändra inriktningen på kapacitetsuppbyggnad mot en operativ integrering av miljö- och utvecklingsfrågorna med långsiktiga åtaganden på grundval av varje lands nationella program, utvecklat genom en process byggd på aktivt deltagande,

  4. möjligheten att i större utsträckning utnyttja långsiktigt samarbete mellan kommuner, icke-statliga organisationer, universitet, utbildnings- och forskningscentra samt näringslivsinstitutioner och offentliga och privata institutioner med motsvarigheter i andra länder eller inom det egna landet eller den egna regionen. Sådana program som UNDP:s nätverk för hållbar utveckling bör utvärderas i detta sammanhang,

  5. att göra projekt mer hållbara genom att utforma dem med hänsyn till miljökonsekvenserna, kostnaderna för institutionsuppbyggnad, utveckling av mänskliga resurser och teknikbehov samt de finansiella och organisatoriska kraven för drift och underhåll,

  6. förbättring av det tekniska samarbetet, inklusive samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap och teknikhantering, genom att lägga större tonvikt på kapacitetsuppbyggnad som en integrerad del av strategier för hållbar utveckling avseende miljö- och utvecklingsprogram både inom ramen för samordnade processer på landsnivå, som t.ex. samrådsgrupper och rundabordskonferenser, och i mekanismer för samordning mellan sektorer för att göra det möjligt för utvecklingsländerna att aktivt delta i erhållandet av bistånd från olika håll.

Att förbättra FN-systemets kompetens och kollektiva bidrag till initiativ för kapacitetsuppbyggnad
37.8FN-systemets organisationer, organ och institutioner skulle, tillsammans med andra internationella och regionala organisationer samt den offentliga och den privata sektorn, där så är lämpligt, kunna stärka sina gemensamma insatser för tekniskt samarbete, inklusive samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap, för att söka lösningar till miljö- och utvecklingsproblem i anslutning till detta samarbete och därmed uppnå större konsekvens i arbetet. Organisationer skulle på begäran kunna bistå länder, särskilt de minst utvecklade länderna, när det gäller nationell miljö- och utvecklingspolitik, kunskapsutveckling och hjälp med experter, lagstiftning, naturresurser och miljöinformation.
37.9UNDP, Världsbanken och de regionala multilaterala utvecklingsbankerna bör som ett led i deras deltagande i nationella och regionala samordningsmekanismer medverka till kapacitetsuppbyggnad på landsnivå, varvid de bör utnyttja UNEP:s specialkunnande och operativa kapacitet på miljöområdet samt FN-systemets fackorgan och organisationer och regionala och subregionala organisationer inom sina respektive kompetensområden. För detta ändamål bör UNDP mobilisera resurser för kapacitetsuppbyggnad genom att utnyttja sitt nätverk av fältkontor, sitt vittgående mandat och sin erfarenhet inom tekniskt samarbete, inklusive samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap. UNDP bör tillsammans med dessa internationella organisationer samtidigt fortsätta med att utveckla samrådsprocesser för att förbättra mobilisering och samordning av resurser från det internationella samfundet för kapacitetsuppbyggnad, inklusive upprättandet av en lämplig databas. Det kan vara nödvändigt att förena dessa funktioner med ett stärkande av UNDP:s egen kapacitet.
37.10Det nationella organ som svarar för tekniskt samarbete bör med bistånd från UNDP:s lokala representanter och UNEP:s representanter upprätta en mindre grupp nyckelaktörer för att styra processen, varvid företräde bör ges åt landets egna strategier och prioriteringar. De erfarenheter som har vunnits genom pågående planeringsprojekt, t.ex. de nationella rapporterna inför FN:s konferens om miljö och utveckling, nationella miljövårdsstrategier och handlingsplaner på miljöområdet, bör utnyttjas till fullo och införlivas med landets egen strategi för hållbar utveckling byggd på aktivt deltagande. Detta bör kompletteras med informationsnätverk och samråd med givarländernas organisationer för att förbättra samordning och tillgång till de vetenskapliga och tekniska kunskaper och information som finns tillgängliga inom andra institutioner.

Att harmonisera biståndsgivning på regional nivå
37.11På regional nivå bör befintliga organisationer ta ställning till önskvärdheten av regionala och subregionala samrådsprocesser och rundabordskonferenser för att underlätta informations- och erfarenhetsutbyte om genomförandet av Agenda 21. UNDP bör, på grundval av resultaten från regionala studier om kapacitetsuppbyggnad som har utförts av regionala organisationer på initiativ av FN-konferensen om miljö och utveckling och i samarbete med befintliga regionala, subregionala eller nationella organisationer med kapacitet för regional samordning, kunna lämna ett viktigt bidrag i detta sammanhang. Det berörda nationella organet bör upprätta en styrningsmekanism. En mekanism för regelbunden uppföljning bör upprättas bland länderna inom regionen med bistånd från berörda regionala organisationer och deltagande av utvecklingsbanker, bilaterala biståndsorgan och icke-statliga organisationer. Andra möjligheter är att utveckla nationella och regionala forsknings- och utbildningsmöjligheter på grundval av befintliga regionala och subregionala institutioner.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnader
37.12Kostnaderna för bilateralt bistånd till utvecklingsländerna för tekniskt samarbete, inklusive samarbete vad gäller teknologiöverföring och kunskap, är ca. 15 miljarder dollar, eller ca. 25% av det totala officiella biståndet. Genomförandet av Agenda 21 kommer att kräva ett mer effektivt utnyttjande av dessa medel och ytterligare medel inom vissa nyckelområden.
37.13Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till mellan 300 miljoner och 1 miljard dollar från det internationella samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att genomföra.
Kapitel 36InnehållKapitel 38