Kapitel 21

Miljöanpassad hantering av fast avfall och avloppsvatten

Inledning
21.1Kapitlet om miljöanpassad hantering av fast avfall har tagits med i Agenda 21 som svar på generalförsamlingens resolution 44/228, avsnitt I, punkt 3, där generalförsamlingen framhöll att konferensen borde utarbeta strategier och åtgärder för att hejda och vända följderna av miljöförstöring som ett bidrag till ökade nationella och internationella insatser för att främja en hållbar och miljöanpassad utveckling i alla länder och på avsnitt I, punkt 12 g) i samma resolution, där generalförsamlingen framhöll att en miljöanpassad avfallshantering är en av de viktigaste miljöfrågorna när det gäller att bevara jordens miljö och uppnå en miljöanpassad och hållbar utveckling i alla länder.
21.2De programområden som ingår i detta kapitel i Agenda 21 hänger nära samman med följande programområden i andra kapitel i Agenda 21:

  1. Skydd av kvalitet och tillgång på färskvattensresurser (kap. 18)

  2. Att främja en hållbar utveckling av boende och bebyggelse (kap. 7)

  3. Att skydda och främja människors hälsa (kap. 6)

  4. Förändring konsumtionsmönster (kap. 4)

21.3Med "fast avfall" förstås i detta kapitel allt hushållsavfall och avfall som inte är miljöfarligt, t.ex. kommersiellt och institutionellt avfall, gatsopor och byggavfall. I vissa länder hanterar systemet för avfallshantering också hand om mänskligt avfall som t.ex. exkrementer, aska från förbränningsanläggningar, slam från septiska tankar och slam från reningsverk. Om detta avfall har miljöfarliga egenskaper bör det behandlas som miljöfarligt avfall.
21.4Miljöanpassad avfallshantering måste gå utöver en säker kvittblivning eller återvinning av det avfall som har producerats och söka komma till rätta med grundorsaken till problemet genom att söka ändra ohållbara produktions- och konsumtionsmönster. Detta innebär tillämpning av konceptet integrerad livscykelhantering, vilket erbjuder ett unikt tillfälle att förena utveckling och miljövård.
21.5De nödvändiga åtgärderna bör därför grundas på en rangordning mellan olika mål och koncentreras till de fyra viktigaste programområdena för avfallshantering, dvs.:

  1. Att minimera avfallsmängderna,

  2. att maximera miljöanpassad återanvändning och återvinning av avfall,

  3. att främja miljöanpassad avfallshantering,

  4. att bygga ut system för avfallshantering.

21.6Dessa fyra programområden hör ihop och stöder varandra och måste därför integreras för att bilda en heltäckande och miljöanpassad ram för hantering av fast hushållsavfall. Betoningen inom vart och ett av dessa fyra programområden växlar beroende på de lokala, sociala, ekonomiska och fysiska förhållandena, den mängd avfall som produceras och dess sammansättning. Alla samhällssektorer bör delta i åtgärderna inom samtliga programområden.

Programområden

A. Att minimera avfallsmängderna

Bakgrund

21.7Till följd av ohållbara produktions- och konsumtionsmönster ökar mängden och mångfalden av svårnedbrytbart avfall i en aldrig tidigare skådad takt. Denna tendens kan leda till en betydande ökning av avfallsmängderna vid sekelskiftet och de kan komma att öka med fyra eller fem gånger till år 2025. En förebyggande avfallshantering inriktad på att ändra levnadsmönster och produktions- och konsumtionsmönster erbjuder det bästa alternativet för att vända trenden.

Mål

21.8Målen för detta programområde är:

  1. Att stabilisera eller minska produktion av avfall för sluthantering inom en överenskommen tidsram genom att ställa upp mål baserade på avfallets vikt, volym och sammansättning och att införa sortering för att underlätta återvinning och återanvändning,

  2. att stärka metoder för att bedöma förändringar i avfallets kvantitet och sammansättning i avsikt att utarbeta en operativ politik för minimering av avfallsmängden med utnyttjande av ekonomiska eller andra styrmedel för att åstadkomma en positiv anpassning av produktions- och konsumtionsmönster.

21.9Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i samarbete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt,

  1. Senast år 2000 säkerställa tillräcklig nationell, regional och internationell kapacitet för att bedöma, behandla och övervaka information om avfallsutvecklingen och genomföra en politik för att minimera avfallsmängderna,

  2. senast år 2000 införa en politik i alla industriländer för att stabilisera produktionen av avfall för sluthantering, inklusive per capita-avfall (där detta begrepp används), på den nivå som råder då eller, om det är praktiskt genomförbart, minska produktionen; även utvecklingsländerna bör inrikta sig på detta mål utan att äventyra sina utvecklingsmöjligheter,

  3. senast år 2000 tillämpa i alla länder, särskilt i industriländerna, program för att minska produktion av avfall från jordbrukskemikalier, containrar och förpackningar, som inte klassas som miljöfarligt.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

21.10Regeringar bör starta program för att uppnå en hållbar minimering av avfallsproduktion. Icke-statliga organisationer och konsumentgrupper bör uppmuntras att delta i sådana program, som vid behov kan upprättas i samarbete med internationella organisationer. Dessa program bör, där så är möjligt, bygga på befintlig eller planerad verksamhet och bör

  1. Utveckla och stärka den nationella kapaciteten för forskning och utformning av miljöanpassad teknik och omfatta åtgärder för att minska avfallet så mycket som möjligt,

  2. införa incitament för att anpassa ohållbara produktions- och konsumtionsmönster,

  3. vid behov utarbeta nationella planer för att minimera avfallsproduktion som ett led i övergripande nationella utvecklingsplaner,

  4. betona behovet av avfallsminimering vad gäller upphandling inom FN-systemet.

b) Information
21.11Övervakning är en viktig förutsättning för att följa förändringar i avfallets kvantitet och kvalitet och dess effekter på hälsa och miljön. Regeringar bör, med stöd från internationella organ:

  1. Utarbeta och tillämpa metoder för övervakning av avfall på landsnivå,

  2. samla och analysera information, ställa upp nationella mål och följa upp genomförandet,

  3. använda data för att bedöma miljöriktigheten av den nationella avfallspolitiken som en utgångspunkt för motåtgärder,

  4. mata in information i globala informationssystem.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå
21.12FN och mellanstatliga organisationer bör, i samarbete med regeringar, främja avfallsminimering genom att underlätta ett större utbyte av information, kunnande och erfarenheter. Åtgärder som kan vidtas omfattar bl.a. följande:

  1. Att välja, utveckla och harmonisera metoder för övervakning av avfall och överföra sådana metoder till länder,

  2. att informera sig om och ytterligare utveckla den verksamhet som bedrivs av befintliga informationsnät beträffande "ren" teknik och avfallsminimering,

  3. göra regelbundna bedömningar, sammanställa och analysera nationella uppgifter och systematiskt rapportera om detta genom ett lämpligt FN-forum till de berörda länderna,

  4. undersöka effektiviteten hos samtliga instrument för avfallsminimering och bestämma vilka nya instrument som kan användas och finna en teknik för att göra dem operativa på nationell nivå. Riktlinjer och uppförandekoder bör utarbetas,

  5. bedriva forskning om de sociala och ekonomiska effekterna av avfallsminimering på konsumentnivå.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

21.13Konferenssekretariatet föreslår att industriländer bör överväga att i avfallsminimering investera motsvarande ca 1 procent av sina utgifter för fast avfall och avloppshantering. För närvarande skulle detta uppgå till ca 6,5 miljarder dollar per år, inklusive ca 1,8 miljarder dollar för minimering av fast hushållsavfall. De faktiska beloppen skulle kunna bestämmas av vederbörande kommunala, regionala och nationella budgetmyndigheter med hänsyn till lokala förhållanden.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

21.14Det är nödvändigt att välja och sprida teknik och metoder för avfallsminimering. Detta arbete bör samordnas av nationella regeringar i samarbete med icke-statliga organisationer, forskningsinstitutioner och lämpliga FN-organ och kan omfatta följande:

  1. Att kontinuerligt undersöka effektiviteten hos samtliga instrument för avfallsminimering och bestämma vilka nya instrument som kan användas och finna en teknik för att göra dem operativa på nationell nivå. Riktlinjer och uppförandekoder bör utarbetas,

  2. att främja förebyggande och minimering av avfall som huvudmålet för nationella program för avfallshantering,

  3. att främja folkbildningsinsatser och en rad styrmedel, såväl regler som andra, för att uppmuntra företag att ändra produktutformning och minska avfallet från industriprocesser genom miljöanpassad produktionsteknik och bättre resurshushållning och uppmuntra företag och konsumenter att använda förpackningar som lämpar sig för säker återanvändning,

  4. att i enlighet med den nationella kapaciteten utföra demonstrations- och försöksprogram för att optimera metoder för avfallsminimering,

  5. att införa tillförlitliga metoder för transport, lagring, förvaring och hantering av jordbruksprodukter, livsmedel och andra färskvaror för att minska förluster från dessa produkter som leder till produktion av fast avfall,

  6. att underlätta överföring av teknik för begränsning av avfall till företag, särskilt i utvecklingsländerna, och införa konkreta nationella krav för avloppsvatten och fast avfall, med beaktande bl.a. av råvaru- och energiförbrukning.

c) Kunskapsutveckling
21.15Kunskapsutveckling för avfallsminimering bör inte inriktas endast på specialister inom avfallshanteringssektorn utan bör söka stöd hos vanliga medborgare och företag. Program för kunskapsutveckling måste därför syfta till att höja medvetandet och informera intresserade grupper och den breda allmänheten. Länder bör, där så är lämpligt, infoga i skolans läroplaner principer och metoder för att förebygga och minimera avfall och material om avfallets miljöeffekter.

B. Att maximera miljöanpassad återanvändning och återvinning av avfall

Bakgrund

21.16Bristen på utrymme för nya avfallsupplag, strängare miljökontroll vad gäller avfallshantering och ökande mängder av mer svårnedbrytbart avfall, särskilt i industriländerna, har lett till snabbt ökande kostnader för avfallshanteringen. Dessa kostnader kan fördubblas eller tredubblas till årtiondets slut. Vissa hanteringsmetoder som används för närvarande utgör ett hot mot miljön. I takt med att ekonomin för avfallshanteringen förändras blir återvinning av avfall och resurser allt mer kostnadseffektiv. Framtidens avfallshanteringsprogram bör i största möjliga utsträckning utnyttja fördelarna med en resurssnål syn på avfallshantering. Folkbildningsprogram bör knytas till dessa åtgärder. Det är viktigt att man vid utformning av program för återanvändning och återvinning identifierar marknader för produkter som tillverkas av återvunna material.

Mål

21.17Målen för detta programområde är:

  1. Att stärka och bygga ut nationella system för återanvändning och återvinning av avfall,

  2. att skapa ett mönsterprogram inom FN-systemet för intern återanvändning och återvinning av avfallsflöden, inklusive papper,

  3. att tillhandahålla information, teknik och lämpliga politiska instrument för att uppmuntra till system för återanvändning och återvinning av avfall och göra dessa operativa.

21.18Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i samarbete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt:

  1. Senast år 2000 främja tillräcklig ekonomisk och teknisk kapacitet på regional, nationell och lokal nivå, allt efter omständigheterna, för att genomföra politik och åtgärder för återanvändning och återvinning av avfall,

  2. senast år 2000 i industriländerna och senast år 2010 i utvecklingsländerna införa nationella program som i möjligaste mån omfattar särskilda mål för effektiv återanvändning och återvinning av avfall.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

21.19Regeringar och institutioner och icke-statliga organisationer, inklusive konsumentgrupper, kvinnogupper och ungdomsgrupper, bör, i samarbete med lämpliga organ inom FN-systemet, starta program för att demonstrera och göra klara för drift förbättrade system för återanvändning och återvinning av avfall. Dessa program bör i möjligaste mån bygga på befintlig eller planerad verksamhet och bör

  1. Utveckla och stärka den nationella kapaciteten för att återanvända och återvinna en ökande andel avfall,

  2. se över och reformera nationell avfallspolitik för att ge incitament för återanvändning och återvinning av avfall,

  3. utarbeta och genomföra nationella planer för avfallshantering som utnyttjar och prioriterar återanvändning och återvinning av avfall,

  4. ändra befintliga standarder eller inköpsspecifikationer för att undvika diskriminering mot återvunna material, med beaktande av besparingen i energi och råvaror,

  5. utforma folkbildnings- och medvetandekampanjer för att främja användning av återvunna produkter.

b) Information
21.20Information och forskning behövs för att för varje land utveckla lovande, socialt acceptabla och kostnadseffektiva metoder för återanvändning och återvinning av avfall. Stödåtgärder som vidtas av nationella regeringar och lokala myndigheter i samarbete med FN och andra internationella organisationer kan t.ex. omfatta:

  1. En omfattande översyn av valmöjligheter och teknik för återanvändning och återvinning av alla slags fast hushållsavfall. En politik för återanvändning och återvinning bör utgöra en integrerad del av nationella och lokala program för avfallshantering,

  2. utvärdering av omfattningen av den befintliga verksamheten för återanvändning och återvinning av avfall och val av metoder för att bygga ut och stödja denna verksamhet,

  3. ökade anslag till försöksprogram för försök med olika metoder för återanvändning och återvinning, inklusive småskaliga hemindustrier för återvinning, kompostering, bevattning med renat avloppsvatten och energiåtervinning från avfall,

  4. utformning av riktlinjer och lämpliga metoder för återanvändning och återvinning av avfall,

  5. intensifierade insatser för att samla, analysera och sprida relevant information om avfallsproblem till viktiga målgrupper. Särskilda forskningsanslag kan ges till utvalda sökande för innovativa forskningsprojekt för återvinningsteknik,

  6. förslag på möjliga marknader för återvunna produkter.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå
21.21Stater bör, genom bilateralt och multilateralt samarbete, inklusive genom FN och andra internationella organisationer:

  1. Utföra regelbundna undersökningar av i vilken omfattning länder återanvänder och återvinner avfall,

  2. undersöka effektiviteten hos teknik och metoder för återanvändning och återvinning av avfall och metoder för att öka tillämpning av dessa i länder,

  3. se över och uppdatera internationella riktlinjer för säker återanvändning av avfall,

  4. starta lämpliga program för återanvändning och återvinning av avfall för att stödja industrier i små samhällen i utvecklingsländerna.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

21.22Konferenssekretariatet har beräknat att om ett belopp motsvarande 1 procent av de kommunala utgifterna för avfallshantering användes för system för säker återanvändning av avfall, skulle de globala utgifterna för detta ändamål uppgå till 8 miljarder dollar. Sekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 850 miljoner dollar från det internationella samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

21.23Återvinning och återanvändning av avfall bör stödjas av tekniköverföring enligt följande:

  1. Överföring av återvinningsteknik, t.ex. maskiner för återanvändning av plast, gummi och papper, bör ingå i det bilaterala och multilaterala tekniska samarbetet och biståndsprogram,

  2. utveckling och förbättring av befintlig teknik, särskilt ursprungsbefolkningars teknik, och åtgärder för att underlätta överföring av denna inom ramen för pågående regionala och interregionala program för tekniskt bistånd,

  3. åtgärder för att underlätta överföring av teknik för återanvändning och återvinning av avfall.

21.24Det finns många incitament för återanvändning och återvinning av avfall. Länder bör överväga följande möjligheter för att uppmuntra företag, institutioner, affärsföretag och enskilda människor att återvinna avfall i stället för att kasta bort det:

  1. Erbjuda incitament till lokala myndigheter för att återvinna största möjliga avfallsmängder,

  2. ge tekniskt bistånd till informell verksamhet för återanvändning och återvinning av avfall,

  3. tillämpa ekonomiska medel och lagstiftning, inklusive skattesystem, till stöd för principen att avfallsproducenterna skall betala för hanteringen,

  4. skapa rättsliga och ekonomiska förhållanden som stimulerar investeringar i återanvändning och återvinning av avfall,

  5. tillämpa särskilda mekanismer, t.ex. pant/retursystem som incitament för återanvändning och återvinning,

  6. främja separat hämtning av sådant hushållsavfall som kan återvinnas,

  7. ge incitament för att förbättra villkoren för marknadsföring av avfall som är tekniskt återvinningsbart,

  8. uppmuntra till användning av återvunna material, särskilt i förpackningar, där detta är praktiskt genomförbart,

  9. genom införande av program uppmuntra utveckling av marknader för återvunna produkter.

c) Kunskapsutveckling
21.25Det behövs utbildning för att ändra inriktningen på avfallshanteringen så att den omfattar återanvändning och återvinning av avfall. Regeringar bör, i samarbete med FN, internationella och regionala organisationer, bl.a. vidta följande åtgärder:

  1. Ta med återanvändning och återvinning av avfall i interna utbildningsprogram och som en integrerad del av program för tekniskt samarbete vad gäller stadsplanering och utveckling av infrastruktur,

  2. bygga ut utbildningsprogram för vattenförsörjning och sanitära anläggningar så att de omfattar teknik och politik för återanvändning och återvinning av avfall,

  3. låta undervisning om de fördelar och medborgerliga skyldigheter som är förenade med återanvändning och återvinning av avfall ingå i skolans läroplaner och kurser i den allmänna utbildningen,

  4. uppmuntra icke-statliga organisationer, lokala organisationer och kvinnogrupper, ungdomsgrupper och andra intressegrupper att i samarbete med lokala myndigheter mobilisera lokalt stöd för återanvändning och återvinning av avfall genom målinriktade lokala kampanjer.

d) Kapacitetsuppbyggnad
21.26Kapacitetsuppbyggnad för att stödja ökad återanvändning och återvinning av avfall bör koncentreras till följande åtgärder:

  1. Att omsätta nationell politik och incitament för avfallshantering i praktiken,

  2. att ge lokala myndigheter möjlighet att mobilisera lokalt stöd för återanvändning och återvinning av avfall genom att bistå återanvändning och återvinning av avfall inom den informella sektorn och påbörja planering för avfallshantering som omfattar metoder för resursåtervinning.

C. Att främja miljöanpassad avfallshantering

Bakgrund

21.27Även om avfallsmängden minimeras kommer en del avfall att återstå. Trots behandling har alla utsläpp av avfall en viss resterande effekt på den miljö som tar emot dem. Det finns därför utrymme för att förbättra metoder för avfallsbehandling och avfallshantering, t.ex. att undvika utsläpp av slam till havs. I utvecklingsländerna är problemet av mera grundläggande karaktär: mindre än 10% av avfallet från städerna genomgår någon form av behandling och denna behandling uppfyller acceptabla kvalitetskrav endast i liten omfattning. Behandling och hantering av exkrementer bör prioriteras med hänsyn till de potentiella hälsorisker som är förknippade med dessa.

Mål

21.28Målet för detta programområde är att behandla och på ett säkert sätt hantera en successivt ökande andel av det avfall som produceras.
21.29Regeringar, institutioner och icke-statliga organisationer bör, tillsammans med företag och i samarbete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt,

  1. Senast år 2000 fastställa kvalitetskriterier för avfallsbehandling och -hantering, mål och krav baserade på den omgivande miljöns karaktär och upptagningsförmåga,

  2. senast år 2000 bygga upp tillräcklig kapacitet för övervakning av avfallsrelaterade miljöeffekter och regelbunden kontroll, inklusive epidemiologiska kontroller, där så är lämpligt,

  3. senast år 1995 i industriländerna och senast år 2005 i utvecklingsländerna säkerställa att minst 50 procent av allt avloppsvatten och fast avfall behandlas, renas eller hanteras i enlighet med nationella eller internationella riktlinjer för miljö- och hälsokvalitet,

  4. senast år 2025 hantera allt avloppsvatten och fast avfall i enlighet med nationella eller internationella riktlinjer för miljökvalitet.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

21.30Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i samarbete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt, starta program för att förbättra kontroll av avfallsrelaterade föroreningar. Dessa program bör, där så är möjligt, bygga på befintlig eller planerad verksamhet och bör:

  1. Utveckla och stärka den nationella kapaciteten för behandling och säker hantering av avfall,

  2. omfatta översyn och reformering av den nationella avfallshanteringspolitiken för att göra det möjligt att kontrollera avfallsrelaterade föroreningar,

  3. uppmuntra länder att söka hantera sitt avfall inom sitt suveräna territorium och så nära produktionskällan som möjligt, i den mån detta är förenligt med en miljöanpassad och effektiv hantering. I en rad länder sker gränsöverskridande transporter för att säkerställa att avfall hanteras på ett miljöanpassat och effektivt sätt. Sådana transporter sker i överensstämmelse med bestämmelser i konventionerna på detta område, inklusive dem som gäller för områden som ligger utanför den nationella jurisdiktionen,

  4. utarbeta planer för hantering av mänskligt avfall, med beaktande av utveckling och användning av lämplig teknik och tillgång på resurser för genomförande.

b) Information
21.31Införande av krav och övervakning är två av de viktigaste medlen för att få kontroll över avfallsrelaterade föroreningar. Följande särskilda åtgärder är exempel på stödåtgärder som kan vidtas av internationella organ, som t.ex. FN:s boende- och bebyggelsecentrum (HABITAT), UNEP och WHO:

  1. Att sammanställa och analysera det vetenskapliga stödet för den miljöförstöring som orsakas av avfall i syfte att utforma och utfärda rekommenderade vetenskapliga kriterier och riktlinjer för en miljöanpassad hantering av fast avfall,

  2. att rekommendera nationella och eventuellt lokala miljökrav baserade på vetenskapliga kriterier och riktlinjer,

  3. att i program och överenskommelser om tekniskt samarbete inkludera tillhandahållande av övervakningsutrustning och den utbildning som är nödvändig för att den skall användas,

  4. upprätta en informationscentral med omfattande nätverk på regional, nationell och lokal nivå för att samla och sprida information om alla aspekter av avfallshantering, inklusive säkert omhändertagande.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå
21.32Stater bör, genom bilateralt och multilateralt samarbete, inklusive genom FN och andra internationella organisationer,

  1. Välja, utveckla och harmonisera metoder och miljö- och hälsoriktlinjer för säker avfallsdeponering och avfallshantering,

  2. följa utvecklingen och sprida information om effektiviteten hos teknik för säker avfallshantering och metoder för att tillämpa den i länder.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

21.33Säkra avfallshanteringsprogram behövs i såväl de utvecklade länderna som utvecklingsländerna. I de utvecklade länderna gäller det i första hand att förbättra systemen för att uppfylla högre miljökrav, medan det i utvecklingsländerna behövs stora investeringar för att bygga nya reningsanläggningar.
21.34Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapiteli utvecklingsländerna till ca. 15 miljarder dollar, inklusive ca. 3,4 miljarder dollar från det internationella samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

21.35Vetenskapliga riktlinjer och forskning om olika aspekter av åtgärder mot avfallsrelaterade föroreningar är av avgörande betydelse för att uppnå målen i detta program. Regeringar och lokala myndigheter bör, i samarbete med lämpliga internationella organisationer:

  1. Utarbeta riktlinjer och tekniska rapporter om t.ex. integrering av planering för markanvändning i bebyggelse med avfallshantering, miljökrav, olika alternativ vad gäller rening och säker hantering av avfall, behandling av industriavfall och avfallsupplag,

  2. bedriva forskning om viktiga frågor som t.ex. avfallsreningssystem till låg kostnad som kräver litet underhåll, säker slamhantering, behandling av industriavfall och från miljösynpunkt säkra system för avfallshantering med enkel teknik,

  3. i enlighet med bestämmelserna i kapitel 34 överföra teknik för reningsprocesser för industriavfall genom bilaterala och multilaterala program för tekniskt samarbete samt i samarbete med näringslivet, inklusive stora och transnationella företag,

  4. koncentrera på att rehabilitera, driva och underhålla befintliga anläggningar och på tekniskt bistånd till förbättrad underhållsteknik, vilket senare följs upp av planering och byggande av anläggningar för avfallshantering,

  5. starta program för största möjliga användning av källsortering och säker hantering av miljöfarliga beståndsdelar i hushållsavfallet,

  6. säkerställa investeringar i och tillhandahållande av renhållningstjänster samt vattenförsörjning, med lika stora och parallella insatser vad gäller investeringar i och tillhandahållande av vattenreningsverk.

c) Kunskapsutveckling
21.36Det behövs utbildning för att förbättra de nuvarande metoderna för avfallshantering så att de omfattar säker hämtning och hantering av avfall. Nedan ges exempel på åtgärder som bör vidtas av regeringar i samarbete med internationella organisationer:

  1. Att anordna både formell och intern utbildning om bekämpning av föroreningar, avfallshanteringsteknik och drift och underhåll av infrastruktur för avfallshantering. Program för personalutbyte mellan länder bör också startas,

  2. att anordna nödvändig utbildning för övervakning av avfallsrelaterade föroreningar och strukturer för att genomföra kontrollen.

d) Kapacitetsuppbyggnad
21.37Institutionella reformer och kapacitetsuppbyggnad är nödvändiga för att länder skall kunna kvantifiera och minska avfallsrelaterade föroreningar. Åtgärder för att uppnå detta mål bör omfatta bl.a.:

  1. Att upprätta och stärka oavhängiga miljövårdsorgan på nationell och lokal nivå. Internationella organisationer och givarländer bör stödja den nödvändiga förbättringen av personalens kompetens och anskaffande av utrustning,

  2. att ge miljövårdsorgan de befogenheter i rättsligt hänseende och den ekonomiska kapaciteten som de behöver för att fullgöra sina uppgifter på ett effektivt sätt.

D. Att bygga ut system för avfallshantering

Bakgrund

21.38Vid sekelskiftet kommer det att finnas 2,0 miljarder människor som saknar tillgång till grundläggande sanitära anläggningar och det beräknas att hälften av stadsbefolkningen i utvecklingsländerna kommer att sakna fungerande system för hantering av fast avfall. Så mycket som 5,2 miljoner människor, inklusive 4 miljoner barn under 5 år, dör varje år i sjukdomar som orsakas av avfall. Hälsoföljderna är särskilt svåra för städernas fattiga befolkning. Hälso- och miljöeffekterna av bristfällig avfallshantering går emellertid ut över de människor som bor i områden där avfallshantering saknas och leder till vatten-, mark- och luftföroreningar inom större områden. Det är av största vikt att bygga ut och förbättra systemen för hämtning och säker hantering av avfall om det skall gå att få bukt med dessa föroreningar.

Mål

21.39Det övergripande målet för detta program är att säkerställa renhållnings- och avfallshanteringstjänster för alla människor som är säkra ur miljösynpunkt. Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i samarbete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt:

  1. Senast år 2000 ha den nödvändiga kapaciteten vad gäller tekniska, ekonomiska och mänskliga resurser för att tillhandahålla renhållningstjänster som svarar mot behoven,

  2. senast år 2025 tillhandahålla fungerande avfallshantering för alla stadsbefolkningar,

  3. senast år 2025 säkerställa att heltäckande system för avfallshantering upprätthålls i städerna och att landsbygdsbefolkningen har tillgång till sanitära system.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

21.40Regeringar bör, allt efter kapacitet och tillgängliga resurser och i samarbete med FN och andra berörda organisationer, där så är lämpligt,

  1. skapa finansieringsmekanismer för utveckling av avfallshantering i eftersatta områden, inklusive lämpliga metoder för att få in intäkter från denna verksamhet,

  2. tillämpa principen om att förorenaren betalar, där så är lämpligt, genom att bestämma avgifter till belopp som återspeglar kostnaderna för tjänsterna och säkerställa att de som producerar avfall fullt ut betalar kostnaderna för en från miljösynpunkt säker hantering,

  3. uppmuntra till institutionalisering av lokalsamhällens deltagande i planering och genomförande vad gäller hantering av fast avfall.

b) Information
21.41Regeringar bör, i samarbete med FN-organ och internationella organisationer, vidta följande åtgärder:

  1. Utveckla och tillämpa metoder för avfallsövervakning,

  2. samla och analysera data som underlag för uppställande av mål och uppföljning av deras uppfyllelse,

  3. mata in information i globala informationssystem som bygger på befintliga system,

  4. stärka verksamheten i befintliga informationsnät för att sprida information till särskilda målgrupper om tillämpning av innovativa och billiga alternativ för avfallshantering.

c) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå
21.42Det finns många FN-program och bilaterala program som har till syfte att installera vattenförsörjning och sanitära system för befolkningar som saknar sådana. Samarbetsrådet för vatten och sanitetsteknik är ett globalt forum som samordnar utvecklingsinsatser och uppmuntrar till samarbete. Med hänsyn till det ökande antal fattiga stadsbefolkningar som saknar dessa tjänster och behovet att dessutom lösa problemet med hantering av fast avfall behövs emellertid ytterligare mekanismer för att säkerställa en snabbare utbyggnad av avfallshanteringssystem för städerna. Det internationella samfundet som helhet och utvalda FN-organ i synnerhet bör:

  1. Starta, efter FN-konferensen om miljö och utveckling, ett program för boendeinfrastruktur och boendemiljö, som också omfattar en central för spridning av information om avfallshanteringsfrågor, för att samordna verksamheten hos alla organisationer inom FN-systemet som är verksamma inom detta område,

  2. ordna med avfallshanteringstjänster för dem som saknar sådana tjänster och systematiskt rapportera om hur denna verksamhet framskrider,

  3. undersöka effektiviteten hos teknik och metoder för att bygga ut system för avfallshantering och finna nya vägar att påskynda denna process.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning

21.43Konferenssekretariatet har beräknat totalkostnaden per år (1993-2000) för att genomföra de åtgärder som redovisas i detta kapitel till ca. 7,5 miljarder dollar, inklusive ca. 2,6 miljarder dollar från det internationella samfundet i bidrag eller förmånliga krediter. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska kostnaderna och finansiella villkoren, inklusive icke-koncessionella villkor, beror bl.a. på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att genomföra.

b) Vetenskapliga och tekniska medel

21.44Regeringar och institutioner, tillsammans med icke-statliga organisationer, bör, i samarbete med vederbörande FN-organ, starta program i olika utvecklingsländer för att bygga ut system för avfallshantering för befolkningar som saknar dessa. Dessa program bör, där så är möjligt, bygga på och ändra inriktningen på befintlig eller planerad verksamhet.
21.45Takten i utbyggnaden av system för avfallshantering skulle kunna ökas genom ändringar i politiken på nationell och lokal nivå. Dessa ändringar bör omfatta bl.a. följande:

  1. Att fullt ut godkänna och använda hela utbudet av billiga alternativ för avfallshantering, samt, där så är lämpligt, institutionalisera och reglera dessa inom ramen för etiska principer och bestämmelser,

  2. prioritera utbyggnad av system för avfallshantering, där så är nödvändigt och lämpligt, till att omfatta samtliga bosättningar oavsett deras rättsliga ställning, med tonvikt på att tillgodose behoven av avfallshantering där sådan saknas, särskilt vad gäller den fattiga stadsbefolkningen,

  3. integrera tillhandahållande och underhåll av system för avfallshantering med andra grundläggande system, t.ex. vattenförsörjning och dagvattenavlopp.

21.46Forskningsverksamhet skulle kunna byggas ut. Länder bör till exempel, i samarbete med lämpliga internationella organisationer och icke-statliga organisationer:

  1. Finna lösningar till och utrustning för avfallshantering inom mycket tätt befolkade områden och på små öar. Bland annat föreligger ett behov av lämpliga system för lagring och hämtning av avfall och kostnadseffektiva och hygieniska alternativ för hantering av mänskligt avfall,

  2. utarbeta och sprida riktlinjer, fallstudier, översikter över den förda politiken och tekniska rapporter om lämpliga lösningar och metoder för tillhandahållande av avfallshantering inom fattiga områden,

  3. starta kampanjer för att uppmuntra till aktivt lokalt deltagande, även av kvinnogrupper och ungdomsgrupper, i avfallshantering, särskilt vad gäller hushållsavfall,

  4. främja överföring av lämplig teknik mellan länder, särskilt teknik för tättbefolkade områden.

c) Kunskapsutveckling
21.47Internationella organisationer, nationella regeringar och lokala myndigheter bör, i samarbete med icke-statliga organisationer, anordna målinriktad utbildning om billiga alternativ för avfallshämtning och avfallshantering, särskilt teknik för planering och genomförande. Program för personalutbyte mellan utvecklingsländerna bör också kunna ingå i utbildningen. Särskild tonvikt bör läggas på att förbättra chefspersonalens ställning och kompetens inom organ med ansvar för avfallshantering.
21.48Det mest effektiva sättet att effektivisera avfallshanteringen torde vara att förbättra administrativa metoder. FN, internationella organisationer och finansiella institutioner bör, i samarbete med nationella regeringar och lokala myndigheter, utveckla informationssystem för lokala myndigheters dokumentation och redovisning och för effektivitetsbedömning samt göra dem operativa.

d) Kapacitetsuppbyggnad

21.49Regeringar, institutioner och icke-statliga organisationer bör, i samarbete med lämpliga organisationer inom FN-systemet, utveckla kapacitet för att genomföra program för hämtning och hantering av avfall inom områden där sådana system saknas. Åtgärderna inom ramen för dessa program bör bl.a. omfatta följande:

  1. Upprätta en särskild enhet inom ramen för den befintliga institutionella strukturen för att med deltagande av befolkningen planera och igångsätta avfallshanteringssystem för fattiga samhällen där sådana saknas,

  2. ändra gällande regler för att tillåta användning av hela utbudet av billiga alternativ för avfallshantering,

  3. bygga upp institutionell kapacitet och utarbeta rutiner för planering och igångsättning av avfallshanteringssystem.


Kapitel 20InnehållKapitel 22