AVSNITT I: SOCIALA OCH EKONOMISKA DIMENSIONER

Kapitel 2

Internationellt samarbete för att påskynda en hållbar utveckling i utvecklingsländer och därmed förknippad nationell politik
Inledning
2.1 För att möta de utmaningar som miljön och utvecklingen innebär, beslutade staterna att grundlägga ett nytt globalt samarbete. Detta ställer krav på staterna att deltaga i en ständig och konstruktiv dialog, framsprungen ur behovet att nå fram till en mer effektiv och rättvis världsekonomi mot bakgrund av det växande ömsesidiga beroendet mellan världens länder, vilken även skall syfta till att hållbar utveckling prioriteras på det internationella samfundets dagordning. Det råder insikt om att det är viktigt att övervinna motsättningar och att skapa ett klimat som genomsyras av äkta samarbete och solidaritet om det nya samarbetet skall nå framgång. Det är lika viktigt att stärka nationell och internationell samarbetspolitik och multinationellt samarbete och att anpassa dessa till den nya verkligheten.
2.2 De enskilda ländernas ekonomiska politik och de internationella ekonomiska relationerna är av stor betydelse för en hållbar utveckling. För att reaktivera och påskynda utveckling, krävs det en dynamisk och stödjande internationell ekonomisk miljö samt en fast politik på nationell nivå. Utvecklingen kommer att gå om intet om endera av dessa faktorer saknas. En stödjande, yttre ekonomisk miljö är av central betydelse. Utvecklingsprocessen skjuter inte fart om världsekonomin saknar dynamik och stabilitet eller om den präglas av osäkerhet. Inte heller skjuter den fart om utvecklingsländerna tyngs av skuldsättning i utlandet, om finansieringen av utvecklingen är otillräcklig, om handelshinder begränsar tillträdet till marknaderna och om utvecklingsländernas råvarupriser och handelsvillkor fortsätter att hållas på en otillfredsställande nivå. Facit för 1980-talet var huvudsakligen negativt i dessa avseenden och måste förändras i positiv riktning. Den politik och de åtgärder som krävs för att skapa en internationell miljö som med kraft stöder nationella utvecklingsansträngningar är därför av vital betydelse. Internationellt samarbete på detta område bör vara utformat för att komplettera och stödja - inte inskränka eller överskugga - sund nationell ekonomisk politik i utvecklade länder och utvecklingsländer, om globala framsteg i riktning mot en hållbar utveckling skall kunna ske.
2.3 Den internationella ekonomin bör tillhandahålla ett stödjande internationellt klimat för att uppnå miljömål och utvecklingsmål genom att:
  1. Främja hållbar utveckling genom handelsliberalisering,

  2. se till att handel och miljö stöder varandra,

  3. tillhandahålla tillräckliga finansiella resurser åt utvecklingsländerna och hantera utlandsskulden, och

  4. främja sådan övergripande ekonomisk politik som gynnar miljö och utveckling.
2.4 Det råder insikt hos regeringarna om att en ny global satsning görs för att skapa samklang mellan den internationella ekonomiska ordningen och mänsklighetens behov av en säker och stabil naturmiljö. Det är därför regeringarnas avsikt att byggandet av samförstånd kring den punkt där miljöområdet, handelsområdet och utvecklingsområdet möts måste fortgå både i befintliga internationella fora och inom de enskilda ländernas inrikespolitik.

Programområden

A. Hållbar utveckling genom handel

Bakgrund
2.5 En öppen, rättvis, säker, icke-diskriminerande och förutsägbar multilateral handelsordning som är förenlig med den hållbara utvecklingens mål och som leder till optimal fördelning av världsproduktionen med hänsyn tagen till komparativa fördelar är till fördel för varje handelspartner. Ett förbättrat tillträde till marknaderna för utvecklingsländernas export tillsammans med en sund ekonomisk politik och miljöpolitik kommer därtill att påverka miljön positivt och därigenom att bli ett värdefullt bidrag till en hållbar utveckling.
2.6 Erfarenheten har visat att hållbar utveckling kräver en sund ekonomisk politik och ekonomisk ledning, en effektiv och trovärdig offentlig förvaltning, integrering av miljöhänsyn i beslutsprocessen och utveckling mot demokrati, med hänsyn tagen till de faktorer som är landspecifika, vilka gör det möjligt för alla berörda parter att deltaga. Dessa faktorer är av central betydelse för att de nedan angivna målen och riktlinjerna för politiken skall uppnås.
2.7 Råvarusektorn dominerar många utvecklingsländers ekonomi när det gäller produktion, arbetsmarknad och exportinkomster. Något som till stor del utmärkte råvaruekonomin i världen under 1980-talet var förekomsten av mycket låga och sjunkande realpriser för huvuddelen av råvarorna på de internationella marknaderna, vilket resulterade i kraftigt minskade exportinkomster från råvaror för många producentländer. Dessa länders förmåga att genom internationell handel skaffa sig de resurser som behövs för att finansiera de investeringar som krävs för en hållbar utveckling kan komma att begränsas av denna negativa utveckling samt av tariffära och icke-tariffära hinder, inklusive tariffeskalering, och därmed begränsa deras tillträde till exportmarknaderna. Det är av väsentlig betydelse att avskaffa befintliga störningar inom den internationella handeln. För att uppnå detta måste det ske en betydande och fortskridande minskning i synnerhet av dels lantbruksstöd och lantbruksskydd - detta täcker nationell prisreglering, tillträde till marknader och exportsubventioner - och dels stöd till industrin och andra sektorer, så att de mer effektiva producenterna, framför allt i utvecklingsländerna, inte åsamkas stora förluster. Inom lantbruket, industrin och andra sektorer finns det följaktligen utrymme för initiativ som syftar till en liberalisering av handeln och till åtgärder för att skapa produktionsmetoder som i större grad tar hänsyn till miljöbehov och utvecklingsbehov. Liberaliseringen av handeln bör därför eftersträvas på globala grunder, som griper över de ekonomiska sektorerna, för att bidraga till en hållbar utveckling.
2.8 Den internationella handelsmiljön har påverkats av ett antal skeenden som har skapat nya utmaningar och möjligheter och som har gjort att multilateralt ekonomiskt samarbete har blivit ännu viktigare. De senaste åren har världshandeln fortsatt att växa snabbare än världsproduktionen. Världshandeln har emellertid expanderat ojämnt i världen, och det är endast ett begränsat antal utvecklingsländer som har kunnat uppnå en märkbar exporttillväxt. Protektionism och unilaterala politiska åtgärder fortsätter att utgöra ett hot mot funktionen av en öppen multilateral handelsordning, något som särskilt påverkar exportintressena i utvecklingsländerna. De ekonomiska integrationsprocesserna har intensifierats under senare år och bör bidraga till en dynamisk världshandel och förbättra utvecklingsländernas handelsmöjligheter och utvecklingsmöjligheter. Under senare år har ett växande antal utvecklingsländer antagit djärva politiska reformer med bland annat ambitiös ensidig handelsliberalisering, under det att omfattande reformer och djupgående omstruktureringsprocesser genomförs i länder i Centraleuropa och Östeuropa, vilket banar väg för deras integration i världsekonomin och den internationella handelsordningen. Ökad uppmärksamhet ägnas åt att framhäva företagens roll och åt att främja konkurrens på marknaden genom antagandet av konkurrensfrämjande politik. Den generella preferensordningen (GSP) har visat sig vara ett användbart handelspolitiskt instrument, även om dess mål ännu inte nåtts, och strategier för underlättande av handel genom elektroniskt informationsutbyte (EDI) har varit effektiva när det gäller att förbättra handelseffektiviteten inom de offentliga och privata sektorerna. Samspelet mellan miljöpolitik och handelsfrågor är komplext och har ännu inte helt utretts. Ett snabbt, balanserat, heltäckande och framgångsrikt resultat av Uruguayrundan inom ramen för GATT skulle medföra en ökad liberalisering och expansion av världshandeln, förbättra utvecklingsländernas handelsmöjligheter och utvecklingsmöjligheter och göra den internationella handelsordningen säkrare och mer förutsägbar.

Mål
2.9 I framtiden och mot bakgrund av Uruguayrundan inom ramen för GATT bör staterna fortsätta att sträva efter att uppnå följande mål:
  1. Att främja en öppen, icke-diskriminerande och rättvis multilateral handelsordning som gör det möjligt för alla länder - särskilt utvecklingsländerna - att förbättra sina ekonomiska strukturer och förbättra sina befolkningars levnadsstandard genom en hållbar ekonomisk utveckling,

  2. att förbättra utvecklingsländernas tillgång till exportmarknaderna,

  3. att förbättra råvarumarknadernas funktion och uppnå en sund, kompatibel och sammanhållen råvarupolitik på nationell och internationell nivå med sikte på att optimera råvarusektorns bidrag till en hållbar utveckling som tar hänsyn till miljön, och

  4. att främja och stödja nationella och internationella politiska åtgärder som leder till att ekonomisk tillväxt och miljövård stöder varandra.
Åtgärder

a) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå

Främjande av en internationell handelsordning som tar hänsyn till utvecklingsländernas behov
2.10 Det internationella samfundet bör:
  1. Bromsa och minska protektionism för att uppnå ökad liberalisering och expansion av världshandeln till förmån för alla länder, särskilt utvecklingsländerna,

  2. skapa en rättvis, säker, icke-diskriminerande och förutsägbar internationell handelsordning,

  3. på lämpligt sätt underlätta integrationen av alla länder i världsekonomin och den internationella handelsordningen,

  4. säkerställa att miljöpolitiken och handelspolitiken stöder varandra med sikte på att nå en hållbar utveckling, och

  5. stärka den internationella handelspolitiken genom ett snabbt, balanserat, heltäckande och framgångsrikt resultat av Uruguayrundan inom ramen för GATT.
2.11 Det internationella samfundet bör sträva efter att finna metoder och medel för att uppnå en bättre funktion och ökad genomlysning hos åvarumarknaderna, en ökad diversifiering av råvarusektorn i utvecklingsekonomierna inom en övergripande ekonomisk ram som beaktar ländernas ekonomiska struktur, naturtillgångar och marknadsmöjligheter, samt ett bättre utnyttjande av naturtillgångarna som tar hänsyn till de krav som en hållbar utveckling ställer.
2.12 Därför bör alla länder genomföra redan beslutade åtaganden att bromsa och minska protektionism samt öka möjligheterna att få tillträde till marknaderna, särskilt med avseende på områden som är intressanta för utvecklingsländerna. Detta ökade tillträde till marknaderna kommer att underlättas av lämpliga strukturanpassningar i utvecklingsländerna. Utvecklingsländerna bör fortsätta med de reformer av handelspolitik och de strukturanpassningar de åtagit sig att genomföra. Det är följaktligen angeläget att förbättra villkoren för marknadstillträde för råvaror, framför allt genom ett fortlöpande avskaffande av handelshinder som begränsar import, särskilt från utvecklingsländer, av råvaruprodukter i primär och förädlad form, liksom även genomgripande och fortlöpande minskning av olika stödformer som främjar icke konkurrenskraftig produktion, exempelvis produktions- och exportsubventioner.

b) Lednings- och hanteringsfrågor

Utveckling av nationell politik som maximerar handelsliberaliseringens positiva effekter med avseende på hållbar utveckling
2.13 För att utvecklingsländerna skall gynnas av liberaliseringen av handelsordningarna bör de, när så är lämpligt, genomföra följande åtgärder:
  1. Skapa en nationell miljö som stöder optimal balans mellan produktion för hemmamarknaden och för exportmarknaderna och inte missgynnar export och som avskräcker från ineffektiv importsubstitution, och

  2. främja den politiska ram och den infrastruktur som krävs för att höja effektiviteten hos exporthandel och importhandel liksom funktionen hos de nationella marknaderna.
2.14 Följande åtgärder, förenliga med marknadseffektivitet, bör beslutas av utvecklingsländerna beträffande råvaror:
  1. Expansion av råvarusektorns förädlingsdel och distribution och förbättra dess marknadsföring och konkurrenskraft,

  2. diversifiering för att minska beroendet av råvaruexport, och

  3. ett effektivt och hållbart utnyttjande av produktionsfaktorerna som bör återspeglas i råvarornas prisbildning, detta gäller även miljökostnader, sociala kostnader och råvarukostnader.
c) Data och Information

Stöd till informationsinsamling och forskning
2.15 GATT, UNCTAD och andra berörda institutioner bör fortsätta insamlingen av lämplig handelsinformation. Förenta Nationernas generalsekreterare ombeds att stärka det av UNCTAD hanterade Informationssystemet för åtgärder beträffande handelskontroll (Trade Control Measures Information System).

Förbättrat internationellt samarbete för råvaruhandel och diversifiering av sektorn
2.16 När det gäller råvaruhandel bör staterna, direkt eller genom lämpliga internationella organisationer, i förekommande fall vidtaga följande åtgärder:
  1. Sträva efter att råvarumarknaderna fungerar på optimalt sätt, bland annat genom ökad genomlysning av marknaderna genom utbyte av åsikter och information beträffande investeringsplaner, affärsmöjligheter och marknader med avseende på enskilda råvaror. Reella förhandlingar mellan producenter och konsumenter bör eftersträvas med sikte på att uppnå genomförbara och mer effektiva internationella avtal som beaktar marknadstrender, eller marknadsrutiner, liksom även studiegrupper. I detta avseende bör särskild uppmärksamhet ges avtalen om kakao, kaffe, socker och tropiskt timmer. Vikten av internationella råvaruavtal och råvaruarrangemang understryks. Arbetarskyddsfrågor, tekniköverföring och tjänster i samband med produktion, marknadsföring och försäljningsfrämjande åtgärder beträffande råvaror och likaså miljöfaktorer bör beaktas,

  2. fortsätta att tillämpa kompensationsmekanismer när utvecklingsländer får minskande exportintäkter av råvaror för att främja diversifieringsansträngningar,

  3. på begäran hjälpa utvecklingsländer med utformning och genomförande av råvarupolitik samt insamlande och användning av information om råvarumarknader,

  4. stödja utvecklingsländerna i deras ansträngningar att skapa den politiska ram och infrastruktur som krävs för att öka exporthandelns och importhandelns effektivitet, och

  5. stödja utvecklingsländers diversifieringsåtgärder på nationell, regional och internationell nivå.
Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning
2.17 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993 - 2000) för att genomföra de inom detta programområde angivna åtgärderna till omkring 8.8 miljarder dollar i bidrag eller förmånliga krediter från det internationella samfundet. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska villkoren för kostnader och finansiering, även icke-koncessionella villkor, beror bland annat på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att genomföra.

b) Kapacitetsuppbyggnad
2.18 De ovan nämnda åtgärderna för tekniskt samarbete syftar till att stärka kapaciteten på nationell nivå att utforma och genomföra råvarupolitik, använda och handha nationella resurser och samla in och använda information om råvarumarknader.

B. Handel och miljö skall stödja varandra

Bakgrund
2.19 Miljöpolitik och handelspolitik skall stödja varandra. Å ena sidan möjliggör en öppen multilateral handelsordning en mer effektiv resurstilldelning och användning och bidrar därmed till att höja produktion och intäkter samt minska påfrestningarna på miljön. Därigenom skapas nya resurser som behövs för ekonomisk tillväxt och utveckling och en förbättrad miljövård. En sund miljö, å andra sidan, skapar de ekologiska och andra resurser som behövs för att underbygga tillväxt och stödja en kontinuerlig handelsökning. En öppen multilateral handelsordning, understödd av beslut om en sund miljöpolitik, skulle komma att få en positiv effekt på miljön samt bidraga till en hållbar utveckling.
2.20 Det internationella samarbetet på miljöområdet ökar, och i ett antal fall har handelsbestämmelser i multilaterala miljöavtal spelat en roll när det gäller att handskas med globala miljöproblem. I vissa enskilda fall har handelsåtgärder utnyttjats, när så befunnits lämpligt, för att göra miljöbestämmelser mer effektiva med avseende på miljövård. Sådana bestämmelser bör avse miljöförstöringens grundorsaker så att de inte ger upphov till omotiverade handelsrestriktioner. Utmaningen består i att säkerställa att handelspolitik och miljöpolitik är förenliga med varandra och att de förstärker den process som leder till en hållbar utveckling. Det bör emellertid tas i beaktande att miljönormer som fungerar i utvecklade länder kan komma att ge upphov till omotiverade sociala och ekonomiska kostnader i utvecklingsländer.

Mål
2.21 Staterna bör sträva efter att uppnå följande mål, genom lämpliga multilaterala fora, inklusive GATT, UNCTAD och andra internationella organisationer:
  1. Internationell handelspolitik och miljöpolitik skall stödja varandra till förmån för en hållbar utveckling,

  2. den roll som GATT, UNCTAD och andra internationella organisationer spelar i frågor som har beröring med handel och miljö skall klargöras och skall även i förekommande fall inbegripa medlingsförfarande och skiljedomsförfarande, och

  3. internationell produktivitet och konkurrenskraft skall främjas, ävenså skall industrins konstruktiva roll i hanteringen av miljö och utvecklingsfrågor främjas.
Åtgärder

Utarbetande av en dagordning för miljö/handel och utveckling
2.22 Staterna bör uppmuntra GATT, UNCTAD och andra berörda internationella och regionala ekonomiska institutioner att i enlighet med sina respektive mandat och befogenheter granska följande förslag och principer:
  1. Utarbeta adekvata rapporter för att nå en bättre förståelse av förhållandet mellan handel och miljö med avseende på främjandet av en hållbar utveckling,

  2. främja en dialog mellan affärslivet, biståndssektorn och miljörörelsen,

  3. när handelsåtgärder som har samband med miljön vidtages, skall det säkerställas att genomlysning och förenlighet med internationella skyldigheter råder,

  4. ta itu med grundorsakerna till miljöproblem och utvecklingsproblem på ett sådant sätt att beslut om miljöåtgärder inte leder till omotiverade handelsrestriktioner,

  5. sträva efter att undvika användningen av handelsrestriktioner eller handelsstörningar som ett medel att neutralisera kostnadsdifferenser som orsakas av skillnader i miljönormer och miljöbestämmelser, eftersom en sådan tillämpning kan komma att leda till handelsstörningar och öka protektionistiska tendenser,

  6. säkerställa att miljörelaterade bestämmelser eller normer, inbegripet hälsonormer och säkerhetsnormer, inte utgör ett medel för att bedriva godtycklig eller omotiverad diskriminering eller utgöra dolda handelsrestriktioner,

  7. säkerställa att speciella faktorer som påverkar miljöpolitik och handelspolitik i utvecklingsländer beaktas vid tillämpningen av miljönormer och även vid användningen av olika handelsåtgärder. Det är värt att notera att normer som är motiverade i de mest utvecklade länderna kan vara olämpliga samt medföra obefogade sociala kostnader för utvecklingsländerna,

  8. främja utvecklingsländernas anslutning till multilaterala avtal genom sådana mekanismer som exempelvis särskilda övergångsregler,

  9. undvika unilaterala åtgärder vid hantering av miljöproblem som ligger utanför det importerande landets jurisdiktion. Miljöåtgärder riktade mot gränsöverskridande eller globala miljöproblem bör i möjligaste mån grundas på internationellt samförstånd. Nationella åtgärder som syftar till att uppnå vissa miljömål kan behöva ledsagas av handelsåtgärder för att bli effektiva. Om åtgärder av handelspolitisk natur befinns nödvändiga för att genomdriva miljöpolitik, bör vissa principer och regler tillämpas. Dessa skulle bland annat kunna vara: principen om icke-diskriminering, principen om att handelsåtgärden i fråga bör vara den som orsakar minsta möjliga begränsning av handeln för att uppnå målen, skyldighet att säkerställa genomlysning vid användning av handelsåtgärder som är förbundna med miljön och ett tillfredsställande system för notifiering av nationella bestämmelser samt behovet att beakta utvecklingsländernas särskilda förutsättningar och utvecklingskrav i takt med att de rör sig i riktning mot miljömål om vilka det råder internationell enighet,

  10. uppnå större precision i förekommande fall och klargöra förhållandet mellan GATT-bestämmelser och vissa multilaterala åtgärder som beslutas inom miljöområdet,

  11. säkerställa att allmänheten kan bidra till utformningen, förhandlingarna och genomförandet av handelspolitiken som ett medel att skapa större genomlysning mot bakgrund av de landspecifika förutsättningarna, och

  12. säkerställa att miljöpolitiken sörjer för skapandet av lämpliga rättsliga och institutionella ramar så att den kan tillgodose de nya miljövårdsbehov som kan uppstå som en följd av produktionsförändringar och handelsspecialisering.

C. Tillräckliga ekonomiska resurser till utvecklingsländerna

Bakgrund
2.23 Investeringar är avgörande för utvecklingsländernas förmåga att uppnå den ekonomiska tillväxt som krävs för att förbättra levnadsvillkoren för befolkningen och för att tillfredsställa dess basbehov på ett hållbart sätt, men utan försämring eller decimering av den resursbas som utvecklingen bygger på. En hållbar utveckling ställer krav på ökade investeringar och till detta behövs nationella och externa ekonomiska resurser. Utländska privata investeringar och återvändande inhemskt kapital är avhängiga ett hälsosamt investeringsklimat och utgör en viktig finansiell resurskälla. Många utvecklingsländer har upplevt en tioårsperiod under vilken nettoöverföringen av ekonomiska resurser varit negativ på grund av att inbetalningarna understeg de utbetalningar de måste göra, särskilt för skuldåterbetalning. Som ett resultat av detta måste nationellt mobiliserade resurser överföras till utlandet i stället för att investeras lokalt för att främja en hållbar ekonomisk utveckling.
2.24 När det gäller många utvecklingsländer, kommer ingen reaktivering av utvecklingen att ske om man inte finner en snabb och varaktig lösning på problemet utlandsskulden, med hänsyn till det faktum att skuldbördan till utlandet är ett betydande problem för många utvecklingsländer. Den börda som återbetalningen av skulden lägger på dessa länder har medfört allvarliga begränsningar i deras förmåga att påskynda tillväxt och utrota fattigdom och har lett till en minskning av importen, investeringarna och konsumtionen. Skuldsättning till utlandet har visat sig vara en huvudorsak till det ekonomiska dödläget i utvecklingsländerna. Ett fortsatt kraftfullt genomförande av den internationella skuldstrategi som är under utveckling siktar på att återställa de skuldsatta ländernas externa finansiella bärkraft, och om deras tillväxt och utveckling på nytt skjuter fart skulle detta bidraga till att uppnå en hållbar tillväxt och en hållbar utveckling. I detta sammanhang är det av central betydelse att utvecklingsländerna får del av ytterligare ekonomiska resurser och att dessa resurser används effektivt.

Mål
2.25 De särskilda villkoren för genomförande av de i Agenda 21 upptagna sektorprogrammen och de sektorövergripande programmen behandlas i respektive programområde och i kapitel 33 med rubriken "Finansiella resurser och mekanismer".

Åtgärder

a) Uppnående av internationella mål för offentlig finansiering av utvecklingshjälp
2.26 Som nämns i kapitel 33 bör nya och additionella resurser ställas till förfogande för att stödja programmen i Agenda 21.

b) Skuldfrågan
2.27 Beträffande utlandsskulden till affärsbanker råder insikt om att framsteg gjorts genom den förstärkta skuldstrategin och därför uppmuntras ett snabbare genomförande av denna strategi. Vissa länder har redan dragit fördel av en kombination av sund omstruktureringspolitik och reducering av skulden till affärsbanker, eller liknande åtgärder. Det internationella samfundet ger sitt stöd åt:
  1. Att andra länder med stora skulder till affärsbanker förhandlar fram en liknande reducering av sina affärsbanksskulder med sina fordringsägare,

  2. att parterna i sådana förhandlingar vederbörligen beaktar skuldreducering på medellång sikt och gäldenärslandets nya penningbehov,

  3. att multilaterala institutioner som är aktivt engagerade i den förstärkta internationella skuldstrategin fortsätter att ge sitt stöd åt skuldreduceringspaket med avseende på affärsbanksskulder, med sikte på att säkerställa att finansieringens storlek är i samklang med skuldstrategins utveckling,

  4. att fordringsägande banker deltar i reduceringen av skulden och skuldåterbetalningen, och

  5. en kraftfullare politik vars syfte är att dra till sig direkta investeringar, undvika ohållbara skuldnivåer och främja återvändandet av inhemskt kapital.
2.28 Beträffande skulden till officiella bilaterala fordringsägare, välkomnas de av Parisklubben nyligen beslutade åtgärderna om generösare villkor för att lindra de fattigaste och mest skuldsatta ländernas situation. Det pågående arbetet med att genomföra dessa åtgärder enligt "Trinidadvillkoren" på sätt som står i proportion till dessa länders betalningsförmåga och som ger ytterligare stöd till deras ekonomiska reformarbete välkomnas också.Likaså välkomnas den av vissa fordringsägande länder vidtagna betydande reduceringen av den bilaterala skulden, och det internationella samfundet uppmuntrar andra som har möjligheter till detta att vidta liknande åtgärder.
2.29 De åtgärder som låginkomstländer med betydande skuldbörda genomför till priset av höga kostnader för att återbetala skulden och trygga sin kreditvärdighet är lovvärda. Deras resursbehov bör särskilt uppmärksammas. Andra skuldsatta utvecklingsländer som gör stora ansträngningar att fortsätta återbetalningen av skulden och fullgöra sina externa ekonomiska skyldigheter förtjänar också vederbörlig uppmärksamhet.
2.30 Det är i samband med multilaterala skulder angeläget att allvarliga ansträngningar görs för att arbeta i riktning mot tillväxtrelaterade lösningar på de problem som ansätter utvecklingsländer med allvarliga svårigheter att återbetala skulden, inbegripet sådana som i huvudsak står i skuld till offentliga fordringsägare eller till multilaterala finansieringsinstitutioner. Särskilt när det gäller låginkomstländer i färd med att genomföra ekonomiska reformer, välkomnas stöd från de multilaterala finansieringsinstitutionerna i form av nya utbetalningar och möjlighet att utnyttja dessas fonder för förmånliga krediter. Stödgrupper bör fortsätta att utnyttjas för att stå till tjänst med resurser för att sanera återstående skulder hos sådana länder som inleder kraftfulla ekonomiska reformprogram med stöd av internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Av multilaterala finansieringsinstitutioner vidtagna åtgärder som exempelvis omfinansiering av räntan på kommersiella lån med återflöden från internationella utvecklingsfonden (IDA) - "femte dimensionen" - noteras med tillfredsställelse.

Medel för genomförande

Finansiering och kostnadsberäkning
2.31 Se kapitel 33.

D. Stöd till en ekonomisk politik som främjar hållbar utveckling

Bakgrund
2.32 De ogynnsamma yttre omständigheter som omger utvecklingsländerna gör att mobilisering av nationella resurser samt effektiv tilldelning och andvändning av nationellt mobiliserade resurser blir än viktigare för befrämjandet av en hållbar utveckling. I ett antal länder måste åtgärder vidtas för att korrigera felriktade offentliga utgifter, stora budgetunderskott och andra ekonomiska obalanser, restriktiva åtgärder och störningar inom områdena växelkurser, investeringar och finansiering, och hinder för företagande. I de utvecklade länderna skulle fortsatta politiska reformer och omställningar, inbegripet lämpliga sparkvoter, bidra till att skapa resurser för att stödja övergången till en hållbar utveckling, både nationellt och i utvecklingsländerna.
2.33 En bra ledning som främjar en förening av en offentlig förvaltning som är effektiv, duglig, hederlig, rättvis och ansvarsfull med individuella rättigheter och möjligheter, är av central betydelse för en hållbar utveckling på bred grund och ett sunt ekonomiskt beteende på alla nivåer. Alla länder bör öka sina ansträngningar att utrota misskötsel av offentliga och privata affärer, inbegripet korruption, med hänsyn tagen till de faktorer som bär ansvaret för denna företeelse och de aktörer som är inblandade i den.
2.34 Många skuldsatta utvecklingsländer genomgår strukturanpassningsprogram med avseende på omförhandling av skulden eller nya lån. Sådana program är nödvändiga för att förbättra budgetbalansen och betalningsbalansen, men i vissa fall har de gett upphov till negativa sociala och miljömässiga verkningar, exempelvis nedskärningar i anslag till sjukvård, utbildning och miljövård. Det är nödvändigt att se till att omstruktureringsprogram inte ger negativa effekter på miljön och den sociala utvecklingen, så att dessa program bringas i samklang med den hållbara utvecklingens mål.

Mål
2.35 Det är nödvändigt att, med hänsyn till landspecifika förutsättningar, utforma ekonomiska politiska reformer som främjar en effektiv planering och användning av resurser för en hållbar utveckling genom en sund ekonomisk och social politik, att främja företagandet och införlivandet av de sociala och miljömässiga kostnaderna vid prissättning av resurser, samt att avlägsna störningskällor på handelsområdet och investeringsområdet.

Åtgärder

a) Lednings- och hanteringsfrågor

Främjande av en sund ekonomisk politik
2.36 De industrialiserade länderna och andra länder med sådana möjligheter, bör öka sina ansträngningar att:
  1. Främja en stabil och förutsägbar internationell ekonomisk miljö, särskilt beträffande monetär stabilitet, realräntesatser och fluktuationer hos de viktigaste valutakurserna,

  2. stimulera sparandet och minska budgetunderskotten,

  3. säkerställa att man vid samordningen av policyfrågor beaktar utvecklingsländernas intressen och svårigheter, inbegripet behovet av att främja positiva åtgärder för att stödja de minst utvecklade ländernas ansträngningar att inte hamna utanför världs-ekonomin, och

  4. åta sig att genomföra lämpliga makroekonomiska och strukturella åtgärder i syfte att främja icke inflationsdrivande tillväxt, minska skillnaderna inom sina största obalanser gentemot andra länder och öka sina ekonomiers anpassningsförmåga.
2.37 Utvecklingsländerna bör överväga att öka sina ansträngningar att genomföra en sund ekonomisk politik, som:
  1. Upprätthåller den penningpolitiska och finanspolitiska disciplin som krävs för att främja prisstabilitet och balans gentemot omvärlden,

  2. leder till realistiska växelkurser, och

  3. leder till lokalt ökat sparande och ökade investeringar, och som även höjer avkastningen på investeringar.
2.38 I synnerhet bör alla länder utforma politiska åtgärder som höjer effektiviteten vid tilldelningen av resurser och som drar bästa möjliga fördel av de möjligheter som uppstår till följd av de fortgående förändringarna i den globala ekonomin. Särskilt bör länderna, när så är lämpligt och med beaktande av nationella strategier och mål, göra följande:
  1. Avlägsna de hinder för framsteg som orsakas av byråkratisk ineffektivitet, administrativa påfrestningar, onödiga kontroller och bristfälliga marknadsvillkor,

  2. främja genomlysning av förvaltning och beslutsfattande,

  3. stödja den privata sektorn och främja företagandet genom att förbättra de institutionella resurserna för att starta verksamhet och marknadsinträde. Det centrala målet skulle vara att förenkla eller avskaffa restriktioner, föreskrifter och formaliteter som komplicerar, gör det kostsammare eller mer tidsödande att sätta igång och driva företag i många utvecklingsländer,

  4. främja och stödja investeringar och infrastruktur som krävs för en hållbar ekonomisk tillväxt och diversifiering på en miljömässigt sund och hållbar grund,

  5. skapa utrymme för lämpliga ekonomiska instrument, inbegripet marknadsmekanismer, som är i samklang med den hållbara utvecklingens mål och tillfredsställandet av basbehoven,

  6. främja effektiva skattesystem och effektiva finansiella sektorer,

  7. tillhandahålla möjligheter för småskaliga verksamheter, både jordbruk och icke-jordbruk, och möjligheter för den inhemska befolkningen och de lokala samhällena att fullt ut bidraga till att nå en hållbar utveckling,

  8. avskaffa sådana negativa attityder till export som gynnar ineffektiv importsubstitution och utforma åtgärder som gör det möjligt för dem att fullt ut dra nytta av de utländska investeringsflödena inom ramen för de nationella, sociala, ekonomiska och utvecklingsmässiga målen, och

  9. främja uppbyggnaden av en nationell ekonomisk miljö som leder till optimal balans mellan produktion för hemmamarknaden och exportmarknaderna.
b) Samarbete och samordning på internationell och regional nivå
2.39 Regeringarna i de utvecklade länderna och de regeringar som har möjlighet till det, bör öka, direkt eller genom lämpliga internationella och regionala organisationer och internationella finansieringsinstitutioner, sina ansträngningar att ge utvecklingsländer ökat tekniskt bistånd för följande ändamål:
  1. Kapacitetsuppbyggnad, efter begäran härom, av nationens utformning och genomförande av ekonomisk politik,

  2. utformning och bruk av effektiva skattesystem, redovisningssystem och finansiella sektorer, och

  3. främjande av företagandet.
2.40 Internationella institutioner för finansiering och utveckling bör ytterligare granska sin politik och sina program mot bakgrund av målen för en hållbar utveckling.
2.41 Ett starkare ekonomiskt samarbete mellan utvecklingsländerna har sedan länge ansetts vara en viktig del av arbetet för att främja ekonomisk tillväxt och teknologisk kapacitet och för att påskynda utvecklingen i den del av världen som är under utveckling. Därför bör utvecklingsländernas ansträngningar att främja ekonomiskt samarbete dem emellan utvecklas vidare och fortsätta att åtnjuta stöd från det internationella samfundet.

Medel för genomförande

a) Finansiering och kostnadsberäkning
2.42 Konferenssekretariatet har beräknat den årliga kostnaden (1993 - 2000) för att genomföra de i detta programområde angivna åtgärderna till omkring 50 miljoner dollar i bidrag eller förmånliga krediter från det internationella samfundet. Det rör sig här endast om ungefärliga uppskattningar, som inte har granskats av regeringarna. De faktiska villkoren för kostnader och finansiering, även icke-koncessionella villkor, beror bland annat på vilka strategier och program som regeringarna beslutar att genomföra.

b) Kapacitetsuppbyggnad
2.43 De ovan nämnda förändringarna i utvecklingsländernas politik medför ett betydande nationellt arbete med kapacitetsuppbyggnad inom offentlig förvaltning, centralbanksverksamhet, skatteförvaltning, sparinstitutioner och finansiella marknader.
2.44 Det är befogat med särskilda ansträngningar beträffande genomförandet av de i detta kapitel behandlade fyra programområdena mot bakgrund av de minst utvecklade ländernas särskilt akuta miljöproblem och utvecklingsproblem.
Kapitel 1InnehållKapitel 3